Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 1

vatten på sin qvarn i afseende på deras förutsägelser om ett bonderegemente. Tusen gånger heldro detta likväl, än att valen skulle falla på den gudilof fåtaliga klass, som i vårt land förekommer på gränsen emellan herre och bonde utan att tillhöra någondera, en klass, omöjlig att definiera, som består af advokater utan rättskänslå, handlande utan lager och böcker, lönkrögare m. m., hvilka, med herremannens kläder och talesätt, begagna sin lilla skolbildning för att vilseleda en redbar allmoges föga utvecklade begrepp och underhålla dess misstroende mot de samhällsklasser, som kläda och uttrycka sig på annat sätt än den sjelf. Nej, vi upprepa det, väljen då tusen gånger heldre verkliga bönder. Valen till första kammaren förete flea betydliga svårigheter. Landskapernas individualitet är ganska starkt utpreglad i vårt land, hvaraf kommer att landskapet r fäderneslandet i smått. En naturlig sjelfkänsla skall derföre förorsaka, att valen till en början utfalla temligen allmänt på personer inom de respektive landstingens område. Vi finna häruti en fördel, då olika naturoch kulturförhållanden inom vårt vidsträckta fädernesland få hvart och ett sina målsmän äfven inom första kammaren. Men detta har äfven sina olägenheter, ty då en del provinser hafva öfverflöd på valbara och lämpliga personer, komma andra, och de flesta, att få svårt att fylla sina platser. Man har sagt temligen allmänt, både i tal och tryck, att ädelmodet hos den segrande reformens vänner borde bereda dess motståndare plats i den nya representationen; att man för politiska opinioners skull icke borde beröfva sig den fond af erfarenhet och kunskaper, som finnes hos de konservativa o. s. v. Vi ana ingalunda dessa åsigter. Hvartill skulle då hela reformen hafva tjenat, om man skulle skapa ett öfverhus af reaktionären och presten? ett öfverhus, som skulle befinna sig i samma ställning till andra kammaren, som adel och prester till borgare och bönder? Tror man då vårt land vara så fattigt på förmågor, att man icke skulle kunna finna duglighet nog för att fylla första kammaren, utan att dit invälja fienderna till den nya ordningen och till allt framåtskridande? Långt derifrån befara vi, alt mången stor förmåga i de liberalas leder icke skall få rum i den nya representationen. Hvad vi behöfva för att kunna bortrensa allt det föråldrade i beskattningsväg, i administrativt hänseende o. s. v. 1 vårt land och för att kunna raskt fortgå på applysningens och utvecklingens bana, är icke tvenne karaktersskilda kamrar, som slitas om makten, utan en homogen representation, uti hvilken finnas tvenne kamrar för att förekomma förhastade beslut. Dessutom — första kammaren blir nog konservativ! Den som är rik är aldrig fallen för omstörtningar, icke gamla embetsmän heller! Vi hoppas derföre, att valen till första kammaren måtte falla på män, varmt tillgifna den nya ordningen, hvilka nitälska för upphörande af alla ståndsoch klassskilnader, för en utvidgad och verklig folkupplysning, för frihet i allt, så långt den låter sig förena med samhällets lugn och fredliga förkofran. Och för att valen skola så utfalla, är det nödvändigt, till dess vi komma derhän, att tidningarna, hvarochen i sin ort, efter rådgörandet med personer i provinsens olika delar, uppsätta kandidat-listor; landstingsmännen kunna då på förhand bilda sig ett omdöme öfver de framställda, och de som icke vilja blifva valda kunna i tid gifva detta tillkänna.