Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 1

2 8— ipen böra ej allenast vara längskjutande och ,raserande, utan tillika snabbskjutande — det är hvad erfarenheten nu lagt i dagen på det tydligaste vis, enär det tydligen är ägandet af sådana vapen å ena sidan och saknaden deraf å den andra, som gifvit de blodiga bataljerna en annan utgång än de otvifvelaktigt eljest erhållit. Det är Österrike, som nu fått dyrt betala denna erfarenhet, sedan dess militära män, med en märkvärdig kortsynthet, envisats att lägga all armåens styrka uti öfningarne och disciplinen, förbiseende skjutgevärets betydelse. Tack vare vår Regerings vishet, hafva vi blifvit förskonade från att få köpa samma erfarenhet med vår armes undergång eller stora förluster; men det ligger nu så mycket större vigt uppå att vi göra oss densamma till godo. Det är, såsom vi mer än en gång anmärkt, det besynnerliga förhållande med männen af yrket, att de äro särdeles motvilliga att lyssna till nya idder, som kunna göra någon förändring i det en gång innötta föreställningssättet och förfarandet. Om man undantager uniformsförändringar, på hvilka den militära uppfinningsförmågan mycket öfvat sig, råder en sådan seg konservatism kanske mest hos militärer af yrket. Och förklaringsgrunden ligger naturligtvis deri, att här inöfvas alla detaljer af ett visst antaget system så hårdt, i enlighet med noggrannt uppgjorda reglementen, att både tankegång och vana blifvit slatviskt bundna vid den en gång emottagna föreskriften, hvartill kommer det här rådande begreppet om disciplin, som förbjuder äfven den bildade officern att framställa sina anmärkningar. Endast härigenom är det möjligt att förklara huru omständigheter, som falla den profane genast i ögonen, kunnat undgå att beaktas afmännen utaf yrket. Det behöfdes blott att hafva en enda gång pröfvat det berömda Wredeska infanterigeväret af 1860 års modell på en jägarekedja, för att finna, att det var alldeles olämpligt för sådant krigsbruk. Man kunde ej ladda det annat än i upprätt ställning och äfven då endast långsamt och med ansträngning. Det var alldeles klart att bakladdningen var ett oeftergifligt vilkor för att en trupp i dennal ställning ej skulle ohjelpligt nedgöras, och I detta borde hvarje officer, som kommenderat en kedja, hafva ögonblickligen insett. Men när anmärkningar härom framställdes äfven till högt stående officerare, så erhöll man det svaret, att saken vore af underordnad vigt, emedan ,,allt berodde på bajonetten. — Men 3, af manskapet är nedskjutet innan det hinner fram så nära att bajonetten kan begagnas. — ,Ingen fara — det förstår Ni inte, som ej är militär. Svenska armåeen förseddes till någon del med sådana gevär och alla rikets skarpskyttekårer skyndade, i patriotisk ifver, att tillegna sig dem, i stället för att köpa bättre och billigare utländska gevär. Så uppfann herr Hagström sitt första bakladdningsgevär, hvartill staten inköpte patentet till 10,000 rdr, görande derå betydliga beställningar, oaktadt under tiden de med geväret anställda målskjutningsprof lemnat ett ganska ogynnsamt resultat. — Nu har hr Hagström gjort en förbättring härutinnan, som blifvit mycket prisad. Vi önska att den måtte visa sig tillförlitligare än den första uppfinningen, men våga ej lita derpå, med det misstroende, hvartill föregående erfarenheter gifvit anledning. Den nu i det tyska kriget vunna erfarenheten har uppryckt sinnena, och man skyndar såväl i Frankrike som i sjelfva England — den militära konservatismens förlofvade land — att tillegna sig de undergörande preussiska tändnålsgevären, som man likväl känt i flera år. Måhända kommer man att hos oss följa exemplet — det skall ej förundra oss att till nästa riksdag få läsa en proposition om en och annan million rdr, för att inköpa sådana gevär. Men under tiden hafva bättre uppfinningar blifvit gjorda, genom hvilkas tillegnande man kunde springa framom preussiska vapnet, om man blott ville, som slumpen s oväntadt misstanka! Hur