Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 1

De bäda männen, som slumpen så oväntadt sammanfört, stodo några ögonblick tigande och betraktade hvarandra. Figueras visste ganska väl att denne bleke, unge man var hans rival, och Gana å sin sida trodde att Figueras älskade den sköna Rosa, men att Alma hade glömt honom sjelf för denne verkligen ovanligt ståtlige fremling, hvars lif han hade räddat. Inom Figueras bröst började de valdsamma lidelserna att åter vakna. Denne unge man stod ju i vägen för hans förhoppningar om en framtida lycka: men det goda hade redan hunnit rotfästa sig så hos honom, att han med manlig kraft nedtystade demonens stämma. Han nalkades Gana, fattade hans hand och sade: — Sennor, jag är skyldig er lifvet, och ni anar knappt hvad detta vill säga för en man som jag, hvilken har mycket att försona. Bind er häst och sätt er här ett ögonblick, så få vi tala öppet med hvarandra, som det egnar tvenne män med hjerta. Gana åtlydde tigande denna uppmaning, och sedan de slagit sig ned utom de giftiga trädens skugga, återtog Figueras: — Ni vet att jag är en fremling på denne ö, och att en förfärlig tilldragelse förde mig til sennor Gjörwells hus, der jag under mitt tillfrisknande åtnjöt det största deltagande. — Jag vet det, svarade Gana med osäker röst. — Jag känner äfven, fortfor Figueras långsamt, det hemliga band, som förenar er och der sköna herrskarinnan i detta hus. — Huru! utbrast Gana häpen. Ni skulle veta! — Är det väl möjligt! — Skulle Alma — — Tyst, sennor, afbröt Figueras och upp lyftade sin hand med en afvärjande åtbörd, i de en blixt ljungade ur hans svarta ögon, vanhelgå denna engela namn genom en dylik obefegac