Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1866, sida 1

en temligen vidsträckt utsigt öppnade sig inåt ön på den motsatta sidan om viken. Denna dalgång låg så sridfull i den sjunkande solens strålar, och den klippbarrier Figueras nyss passerat tycktes skydda den mot verldens oro. Utan något bestämdt mål gick han fram mot viken och kastade sig ned under några höga, lummiga träd på föga afstånd från vattnet. Här kände han sig fullkomligt ensam, och han började att noga ransaka sitt inre. Han genomgick hela sitt förflutna lif, pröfvade hvarje felsteg, hvarje handling han fann tadelvärd, och han insåg att allt hvad han brutit endast var en följd af hans bristande välde öfver sig sjelf. Slutligen framstod för hans minne hans förfärliga hämd, den enda handling, som verkligen gjort honom till brottsling. Förgäfves anförde han till sitt urskuldande alla de sorger och de djupa förolämpningar han lidit genom den brutale kaptenen. De öfriga oskyldiga offrens bleka vålnader lemnade honom ingen ro, och han beslöt fast och uppriktigt att hans framtids lösen skulle blifva försoning. Snart, tänkte han, är stunden inne, då jag skall vara i besittning af de medel, hvarigenom man förmår så mycket; och först sedan jag godtgjort hvad jag kunnat, skall jag erbjuda Alma att blifva den goda engel, som leder mig allt längre fram på det godas väg. O, jag känner att en sann och uppriktig ånger kan försona mycket! Äfven mot Rosa måste jag vara uppriktig; det är orätt att använda en qvinnas kärlek för egennyttiga afsigter; deruti ligger någonting förnedrande som kommer mig att rodna. (Tanto Y