Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1866, sida 1

RGESGEG8GOG2M OR —— EEE vit betydligt försvagad och satt ur stånd att gå anfallsvis tillväga; men man måste befara, att om den finge några dagar på sig för att hvila ut och draga till sig förstärkningar, den lätt skulle återvinna sin motståndskraft, som i en förskansad ställning kunde hafva beredt den preussiska hären oberäkneliga svårigheter. Till denna faras förebyggande erhöllo Preussens tvenne förenade armåer ordres att skyndsamt framrycka på hela linien och öfverallt med fullt eftertryck tangripa fienden, hvarhelst han anträffadesSedan nu denna befallning med yttersta skyndsamhet och lysande tapperhet blifvit utförd, har Preussens strategiska plan fullständigt lyckats. I militäriska kretsar. anser man österrikiska nordarmens kärna för sprängd och fälttågets första akt såsom oåterkalleligt afgjord till Preussens förmån. En annan af Kölnische Zeitungs Berlinerkorrespondenter skrifver samma dag: I går e. m. uttalades i militäriska kretsar den förmodan, att de preussiska trupperna hade angripit den österrikiska ställningen mellan Josephstadt och Königsgrätz. Underrättelser saknades. En lång eftermiddag och en ännu längre afton. Ändtligen efter kl. 10 inträffade den efterlängtade underrättelsen. ... Högqvarteret Horziz ligger lika långt, nämligen 3 (tyska) mil från begge städerna. Efter stormningen af Gitschin var med säkerhet att antaga, det österrikarne skulle hålla den fasta position, som, bildad mellan begge, endast två mil åtskilda, genom en jernväg förenade fästningarne, betäckes öster ut genom Elbe och vester ut genom Bistritz. Denna sednare flod, egentligen bestående af en linie småsjöar och moras, bildade den österrikiska ställningens front och lemnade en förträfflig försvarslinie. Blott på enskilda punkter tillåter den slutna truppmassor att gå öfver. Här hade preussiska truppernas duglighet i tiraljörstrid god anledning att visa sig, medan öfvergångarne till sjelfva den fasta ställningen måste stormas. Österrikarne hade dessutom haft tillfälle att betrygga sin ställning på slagfältet genom fältförskansningar. I Wien hette det, att chefen för Benedeks general-stab, baron Henikstein, och armåkår-befälhafvaren grefve Clam-Gallas blifvit stälda för krigsrätt för sitt beteende under operationerna. Såsom i olyckan vanligt är, får nu den slagna härens högsta befäl äfven inför opinionen dyrt plikta för sina motgångar; sjelfva Wiener Abendpost, som är en med ministeren nära lierad tidning af half-officiel natur, säger, att Benedek och generalstaben äro ansvariga för nederlaget vid Sadowa. Tidningen påpekar, att Benedeks egen rapport om slaget konstaterar, det österrikarnes ofantliga förluster förorsakats derigenom att preussarnes framryckande icke blef i tid bemärkt. Det preussiska högqvarteret i Böhmen förflyttades d. 6 till Pardubitz. Samtliga Elbe-öfvergångarne mellan Pardubitz och Elbe-Teinitz (7 mil från Pardubitz nedåt Elbe) voro i preussarnes händer. Benedek syntes draga sig ned mot Brinn, följd af begge de preussiska härarne. Om Königsgrätz skulle förbigås eller angripas visste man ännu icke; de sednaste telegrafiska underrättelserna från krigsteatern i Böhmen förmäla, att starkt kanondån hade hörts från nejden af nämnda fästning, hvadan det vill synas, som om preussarne der qvarlemnat en belägringskår. Troppau har af preussarne ockuperats. Ur berättelserna om fäktningen vid Osviecim förtjenar framhållas, att en squdron preussiskt landtvärn der nästan till sista man förstörde en sqvadron husarer, tillhörande det mycket beprisade österrikiska regementet Grinne. Från vesttyska krigsteatern, der preussarne hafva att operera mot den s. k liksarmöen, bajrarne och de öfriga sydtyska trupperna, meddelas officielt, att Prenssiska kåren Goeben d. 5 Juli slagit bajrarne vid Geisa. Striden var ganska hårdnackad och förlusterna å ömse sidor stora. Bajrarne hade omkring den 2 d:s inryckt i de isoleradt belägna preussiska kretsarne Suhl och Schleusingen och förbundstrupper under prins Alexander at