Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 2

som nu, månen glänste mellan träden, och samma rid, som han då erfor, smög sig äfven nu in i nans själ. När de båda männen slutligen stego upp för itt aflägsna sig, och Figueras tog god natt af den inga flickan, sade han med ett innerligt uttryck: — Jag tackar er, sennorita, för denna afton, som är en af de skönaste jag upplefvat sedan min barndom. — Det gläder mig att höra detta, sir, ty ni känner ju redan min ärelystnad, svarade den unga lickan glädtigt och räckte Figueras sin hand, hvilken han förde till sina läppar. Några minuter derefter befann hon sig ensam under den månbelysta portiken. Alma var i många hänseenden en ovanlig flicka och stod vida öfver flertalet af kreolskor i allmänhet. Hon hade af naturen erhållit en stor själskraft och ett djupt reflekterande förstånd. Hennes förträffliga moder, som hon förlorat vid tretton års ålder, hade omsorgsfullt uppfostrat detta sitt enda barn och hos henne väckt en håg för studier, som ökades, då hon blef lemnad ensam. Likt den kreolska qvinnan i allmänhet tillbragte hon större delen af dagen inom hus, utan att se sin fader, och denna ensamhet använde Alma till läsning och reflektioner öfver hvad hon läst. Hennes kärlek till Gana var äfven en sporre för henne att arbeta på sin själs utveckling och törädling, ty hon insåg, att den varaktigaste kärlek är byggd på ömsesidig aktning, och hvad som fästat henne vid den unge kreolen var hans verkligen ädla tänkesätt, hans öppenhjertighet och en öfverensstämmelse mellan hans och hennes åsigter, hvilken hon ej hade funnit hos någon annan. En mångårig bekantskap hade satt henne i tillfälle att fullkomligt lära känna sitt hjertas utvalde. Alma befann sig som sagdt är ensam under portiken, sedan hennes fader och Figueras hade lemnat henne. Hon försjönk efterhand i detta