Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 2

ken skulle stå på en fast fot, och att dess genomförande skulle bli möjligt. Dernäst, menade han, borde man sträfva att genom de lagstiftande församlingarne befrämja alla sådana förslag, som i dessa dagars möten hade blifvit behandlade. Derigenom skulle man beständigt komma enheten närmare och den politiska sammanslutningen skulle då blifva slutstenen på detta arbete. Dessa sträfvanden skulle kunna lyckas, derföre att de icke skulle stöta på motstånd hos någon förståndig regering, då de skulle vara till ländernas gemensamma fördel. Han önskade i sammanhang med det uttalade, att den svenska nationalföreningen ville modifiera sitt program till likhet med det norska och danska; ty det skulle möjligtvis hindra en sammansmältning af föreningarne, om programmerna icke alldeles stämde öfverens. Menade man nu, att den väg han hade anvisat för en gemensam verksamhet vore för lång och osäker, så kunde han påpeka en, som efter hans mening skulle vara kortare och säkrare. Det vore den, att både Sverges och Norges folk och deras regeringar på fullt allvar uppställde för sig såsom dess vigtigaste politiska uppgift att återgifva Lorden dess sanna nationella gräns, att återförena med norden de 200,000 nordiska män och qvinnor, som genom freden i Wien blifvit bortryckta från Norden och gifna till pris åt främmande förtryck. I denna uppgifts lösning genom Nordens gemensamma krafter och gemensamma uppoffringar, låg också den skandinaviska frågans lösning. Det vore tvifvel underkastadt, om Danmark, öfverlemnadt åt sig sjelft, någonsin kunde bli återförenadt med sina förlorade landsmän, men genom det öfriga Nordens hjelp trodde han att det kunde ske. Derigenom vore grundvalen lagd för Nordens enhet. Detta vore den närmaste vägen dertill och det vore den mest praktiska uppgift man kunde uppställa för sig. Sverge och Norge skulle minnas, att Italiens enhet vanns på Krim genom Sardiniens oegennyttiga, sjelfuppoffrande deltagande i ett europeiskt krig, som från en inskränkt synpunkt alls icke angick nämnde land. Men derigenom fick det tillträde till kongressen i Paris, derigenom fick det srågan om Italiens enhet bragt under europeisk diskussion och grundvalen för denamma var lag. Vi kunna icke heller uppnå Nordens enhet annat än under en gynnsam europeisk situation och under beskydd af de makter, i hvilkas intressen den är mot dem, som anse den stridande mot deras intressen. (Forts.)