Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 1

Den unga flickan var verkligen hänförande skön, då hon yttrade dessa enkla ord. En liflig rodnad skimrade genom den sammetsfina huden på hennes kinder, de stora, blå ögonen glänste, och hennes ljuslockiga hufvud höjdes majestätiskt. Figueras, som erfor en varm beundran för hennes skönhet och förvåning öfver detta språk, så ovanligt i en kreolskas mun, svarade nu i det han pekade på lutan: — Ni talade nyss om verksamhet, sennorita, och det föreföll mig som vore ni ej nöjd med den, som står er till buds. Denna luta, detta piano, dessa böcker och broderier förråda dock att ni ej har orsak att klaga öfver brist på sysselsättning. Dessa ord yttrades med ett allvar och en öppenhet, som behagade den unga flickan vida mera än alla komplimenter. — Ni missförstod mig, sir, svarade hon, jag klagade ej öfver sysslolöshet utan öfver qvinnans brist på en gagnelig verksamhet. Jag känner ibland inom mig en tomhet, som hvarken mina böcker, min musik eller mina blommor kunna fylla. Hvad de qvinnor äro afundsvärda, som ödet satt på en tron, och hvilka kunna göra millioner af sina medmenniskor lyckliga. — Ah, ni är ärelysten! inföll Figueras lifligt, det antyder en stark själ, och ni bör kunna hoppas allt af framtiden. — Min ärelystnad inskränker sig till att söka prida lycka omkring mig, svarade Alma, och denna ärelystnad bör kunna tillfredsställas äfven på den obemärkta plats Försynen anvisat mig. — Men vore det ej herrligt, återtog Figueras, och hans mörka ögon glänste, att till exempel ega omätliga skatter hvarigenom ni kunde i största skala tillfredsställa denna er sköna dröm? — Mr Figueras, inföll. nu Gjörwell, ni gör orätt att gifva näring åt min dotters fantasier, hvilka: hon ärft af sin hädangångna mor, en förträfflig qvinna. men som från sitt hemland Eng