Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 1

(IIIAVISKA landernas våpenskoldar och llaggor samt lefvande växter. Sedan aftonmåltid blifvit intagen, äskades ljud. Amtmannen Orla Lehmann, den danske vice ordföranden, tog ordet och föreslog konung Carl XV:s skål. Detta vore icke något politiskt möte, sade talaren; men det vore omöjligt att nämna Carl XV:s namn utan att erinra sig såväl den genom hans initiativ genomförda stora reform, som bragt Sverges urgamla författning i samklang med den nyare tidens föreställningar och behof samt till öfverensstämmelse med brödralandens unga författningar, som äfven de stora framsteg i ekonomiskt afseende, som Sverge gjort under hans regering och som gjorde denna regering .,i saa llenscendetill en af de mest lysande och ärofalla. Den svenske vice ordföranden, f. d. statsrådet Fåhreus, föreslog konung Christian IX:s skål och den norske vice ordföranden, professor Broch, skålen för mötets ordförande, den höge beskyddaren och deltagaren i vetenskapens och konstens arbeten, hvilka hedrades af honom och hedrade honom. Framgångar vunnes icke utan arbete och ihärdighet, och talaren uttryckte den förhoppning, att äfven närvarande mötes arbeten måtte bidraga till civilisationens utbredning bland Tolken och deras närmande till hvarandra. Skälen dracks under mycket lifliga hurrarop. Hertigen af Östergötland erinrade, i sitt svar på skålen, om talesättet att skuld är tryckande. Men detta vore icke förhållandet med all skuld. Det gåfves en skuld, som, ju större den vore, desto större kapital utgjorde den för hjertat. Det var tacksamhetens skuld. En sådan kände tal. i detta ögonblick djupare, starkare än fattiga ord förmådde uttrycka. Efter dessa ord till tack, ville H. K. H. fullgöra det honom lemnade uppdrag att föreslå en skål för mötet. Denna skål inleddes med några skämtsamma häntydningar på de under mötesförhandlingarne å bane bragta frågorna om språken och om decimalsy stemet, uttryckande dervid H. K. H. den önskan, att decimalsystemet måtte genomföras i språkbruket, så att man icke länge pehöfde höra talas. om dessa krångliga halvtreds m. m. Återgående från dessa anmärkningar -utom protokollet yttrade tal. sin varma önskan, att mötets förhandlingar måtte bära frukt, och sin djupa öfvertygelse, att de skola blifva frektbårande, erinrande II. K. H. om hvad han vid mötets afslutande i detta afseende yttrat. Grefve Henning Hamilton uppträdde för att föreslå en skål för Danmark, Norge och Sverge. Tre länder, tre konungariken och blott en skål! Detta vore litet, men talaren kunde ej hjelpa det. Han kände det så. (Lifligt bifall). Visserligen hade hvartdera landet särskilda anspråk på sina söners tacksamhet och kärlek, men i hvarje bröst, der ej småsinnet förqväft forntidens minnen och framtidens hopp, måste en känsla finnas, som talar om gemensamhet, som säger att det ena landets fördel också är det andras. Tal. hade nämnt Danmarks namn i främsta rummet. Det var af skyldig uppmärksamhet mot de danska gästerna, men också derföre, att Danmark var den äldste i syskonringen. Till Danmark hade kristendomens ljus först sändt sina strålar. Genom sitt läge hade Danmark först blifvit delaktigt af den kultur, af den vetenskap och konst, som framträngde mot norden, och som Sverge och Norge sednare sökt tillegna sig. önlenschlägers toner funno ej blott ett tomt eko från våra berg, utan ett eko i Tegners sånger. — Dernäst hade tal. nämnt Norge. Det funnes ingen svensk, som icke i Norge såge ett brödraland, som ej ville åt norrmännen räcka en trofast broderhand. Äfven åt Norge ville tal. tillerkänna ett åldersföreträde. Norge hade den äldsta erfarenheten af huru folket utöfvar sin nuvarande representationsrätt, och måste tal. önska, att andra folk måtte kunna göra det med samma framgång, samma aktning för allas rätt som det norska folket, Sverge saknade slutligen ej heller sitt åldersföreträde. Man kunde ej uppleta en dag i dess häfder, hvilken vore att betrakta såsom folkfrihetens årsfest; ty