Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 1

och man påstår ju att hos oss är vördnaden för damerna medfödd, svarade Figueras i samma ton. — Jag gläder mig på förhand, sade Alma, som emellertid hade satt sig på ottomanen, medan de båda männen slagit sig ned på beqväma hvilstolar derbredvid, att höra något nytt från det sköna Spanien, hvarom min far ofta talat. År det längesedan ni lemnade det? — Jag har ej återsett det sedan tre år, sennorita, då jag från Cadix begaf mig till Amerika. -Det måtte vara en egen känsla, återtog Alma med ett drömmande uttryck, att vara skiljd från sitt fosterland och de sina. Jag känner att jag djupt skulle sakna mitt hem här, om jag skulle lemna det, äfven åtföljd af min far, huru mycket mera då om jag vore ensam. — Ja, men det är ej qvinnans bestämmelse att vara ensam, inföll Gjörwell, och familjen ersätter henne fosterlandet. — Mannen är en flyttfogel och lifvets vexlingar de årstider, som bestämma hans flyttning, inföll Figueras; äran, plikten, fördelen, kärleken eller någon annan känsla, mildra hos oss den smärtsamma känslan af vår isolering i ett fremmande land. — Ni män äro lyckligare lottade än vi qvinnor, och jag afundas er ofta er verksamhet, återtog Alma. — Jo, jag ville just se dig på ett kontor vid en pulpet, eller vid hamnen, sysselsatt med ett fartygs lossning, skämtade Gjörwell, nej, min dotter, var du nöjd med dina foglar och blommor. samt kom ihåg att qvinnan utgör hemmets förnämsta prydnad. — Min far! svarade Alma glädtigt, nu tala ni som en verklig kreol, för hvilken qvinnan är hemmets förnämsta möbel; men jag känner at detta ej är nog, och jag har läst om andra länder der äfven qvinnan förstår att utöfva en gagnande verksamhet.