Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1866, sida 1

går voro anplankor, hvaruti talrik bragta. Tamarinder och accacier omgåfvo kiosken likasom med en mur af grönska och bildade ett tätt hvalf öfver taket, så att den lilla byggnaden låg der nästan fullkomligt undanskymd bland de täta löfmassorna. Denna kiosk var Almas favoritställe: hennes fader hade låtit henne inreda den som hon sjelf behagat; här herrskade hon oinskränkt och drömde bort dagens heta timmar i detta dvallika tillstånd, som är en följd af klimatet. Här emottog hon ven sina qvinliga vänners besök samt ofta sin fader, hvilken trifdes oändligt väl i denna förtjusande, fridfulla jungfrubur. Äfven denna afton hade han låtit underrätta henne om sitt tillämnade besök, samt att han medförde en gäst. Han hade ej låtit säga hvem den fremmande var, och Alma hyste några ögonblick den förhoppningen att det möjligen kunde vara Gana, som lyckats försona hennes fader med sin familjs minne. Då de båda männen nalkades kiosken, erbjöd den en verkligen förtrollande anblick. Från den mörka ramen af de omgifvande löfmassorna framskimrade de hvita pelarne, och emedan träden här utbredde en djup skugga, strålade från kioskens nre ett ljussken, som utträngde genom fönsteröppningarne samt bildade bizarra reflexioner mot de dunkla bladen, hvilka sakta prasslade för vinden. Då de uppnått portiken väcktes Vigueras uppmärksamhet af en på en gång täck och egendomig syn. Från portikens af rankväxter betäckta tak nedhängde ett spiralformigt klänge, och i en af dess ringlar hade en kolibii sitt bomullsväfda näste samt gungade helt trygg fram och tillbaka öfver de besökande, med kroppen nedsänkt i boet, men med sitt bekammade hufvud och sina granna stjertfjädrar framstickande på båda sidor. (Forts.) a fönsteröppnin