Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1866, sida 1

känner öppet att i jag gläder mig att få göra sennoritans personliga bekantskap samt nedlägga min tacksamhet för hennes fötter. — Huru, sir, är det en kopvardiesjöman, som uttrycker sig så? Ert språk, ert sätt, allt styrker mig i den tanken, att ni ej blifvit uppfostrad för det yrke ni tillhör. — Kanske har ni rätt, sennor, svarade Figueras, med ett svagt leende; omständigheter na rubba ofta ungdomens framtidsplaner. — IIemlighetsfulla menniska, återtog Gjö well, men jag hoppas dock att en gång få lära känna er närmare. — Jag tror äfven att vi framdeles skola lära känna hvarandra tillräckligt, för att dervid finna en ömsesidig. fördel, svarade Figueras med ett visst eftertryck, som frapperade den sluge köpmannen. Han fixerade några sekunder sin ståtlige gäst och återtog derefter: Kom nu, så bege vi oss af till min dotter, som väntar oss i trädgården. Figueras fattade sin sombrero) och följde köpmannen till salongen i bottenvåningen, genom hvars glasdörrar de gingo ut i trädgården. De höga accacierna hvälfde der sina grenar likt ett hvalf öfver den allå de båda männen följde, och vinden förde till dem det blandade doftet af orange och jasmin, hvaraf denna del af trädgården var uppfylld. Här låg en liten kiosk, nästan omspunnen af slingerväxter, hvilkas bizarra festoner skiftade likt regnbågar genom blommornas olika firgnyanser. Den lilla byggnaden bildade en rotunda, hvars spetsiga, med små turetter prydda tak uppbars af hvitmålade träpelare. Kring dessa pelare slingrade sig rankväxterna spiralformigt och voro kring taklisten anbragta i festoner. Pelarne bildade ett öppet galleri rundtomkring så att säga kärnan af byggningen, hvilken bestod af tunna