Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 3

minskning torde ligga dels i jagten dels ock hufvudsakligast i det okloka, för att ej säga omenskliga sätt, hvarpå den s. k. ,äggtullningen försiggår. Honan värper vanligen om, ända till tre gånger, om äggen beröfvas henne, men med tredje gången är det också slut. Det är isynnerhet okynniga öch oförståndiga skärgårdspojkar, som göra sig skyldiga till denna barbarism, hvars bedröfliga följder icke dröjt att uteblifva. Säljagten är mer ansträndande än egentligt roande. Äfven den blir år från år allt mindre lönande. Säljagten idkas förnämligast vår och höst, och jägaren är då utsatt för allehanda faror under de mörka, på hafvet ytterst kalla, ej sällan stormiga nätterna. Sälen kryper då upp på isolerade stenar, långt ut i sjön, men är ytterst vaksam och kastar sig med pilens hastighet i hafvet, vid minsta misstänkta ljud. Skytten måste derföre färdas fram med yttersta försigtighet och söka skydd bakom någon sten, hvilken då äfven tjenar honom till stöd för hans ofantligt tunga och svårhandterliga bössa. Lyckas emellertid skottet och är sälen någorlunda stor, kunna 8 å 10 lisp. späck blifva lönen för hans möda. Men blott en halfqväfd hostning eller minsta knarrning i årorna — och allt är förloradt, för den gången. Det händer ätven, ehuru mera sällan, att man lyckats skjuta sälen under strömmingsfisket, då han ibland inom håll sticker upp hufvudet för att ,undra, eller sätta kurs. Dödar skottet ögonblickligen, inträffar dock, att han genast går till botten, och då har jägaren sett honom för sista gången. Strömmingsfisket är ganska nöjsamt, n. b. för den, som blott passivt deltager. Om sjöfågeln är nyckfull, så är strömmingen det ännu mer. Hvem skulle likväl tro sådant vid betraktande af ett färskt exemplar af denna fisk på fiskbryggan i Gefle? Han ser då, med sitt skinande silfverhvita hull så genombeskedlig och trofast ut, som vore han uppriktigheten sjelf. Men fiskrarne känna hans lynne bättre, och tro honom derföre ej mera än jemt. Mången gång händer det, att ej en enda strömming tar garn, oaktadt det nedlägges i så tätt stim, att skötarne endast långsamt kunna sjunka. Fisken svärmar i oerhörda massor omkring — men aktar sig. Andra gånger åter, äfven då vädret kan vara mindre gynnsamt och tillgången mindre än nyss är nämndt, se skötarne vid upptagandet ut som ett glittrande silfvernät — så välvilligt har strömmingen denna gång tillmötesgått fiskrarnes djerfvaste förhoppningar, t. o. m. öfverträffat dem. En af grannarne berättade mig häromdagen att han för några år sedan på 18 skötar fick icke mindre än 30 tunnor packad strömming. Det åtgick tre dagar innan han hade bergat all fisken i land. Det är fångst som duger och rikt lönar mödan. Och mödosamt är verkligen detta fiske. Man ger sig ut om qvällen och har långt att ro. Innan skötarn hunnit läggas är det midnatt. Efter en stunds hvila på något öde skär, börjar åter arbetet med upptagningen. Ligga då skötarne på djupt vatten och äro befiskade., så är det intet lätt arbete att upptaga dem. Kl. 7, 8 på morgonen kommer man hem, då man njuter en kort frukostrast, hvarefter arbetet med skötarnes afstening, redning och upphängning vidtager. Sedan skall strömmingen rensas, saltas etc. Detta räcker nära hela dagen. Så är det qväll — och så skall man ut igen. Jag begriper verkligen icke hur fiskegubbarne kunna stå ut med ett så hårdt, mödosamt och så ofta otacksamt arbete. Också berättar mig min värdinna, att hennes man mången gång då han kommit hem från sjön, somnat vid bordet ,, med maten i mund. Hon har då måst bulta honom vaken, och sedan han halft medvetslöst förtärt sin talrik kokt strömming har han åter måst knoga ned till sjön, utan att hela dagen få så mycket som en timmes siesta. Och dock har jag ej hört någon klaga; de äro så vana dervid, heter det. Jag undrar just hvad stadsbon skulle säga om han nödgades sätta sig in i sådana vanor! Säkert är, att han skulle känna det något — — ovant. Det har mer än en gång händt, att, då hafvet varit upprördt af storm, skötarne gått totalt förlorade. Min vän förlorade på en enda natt 10 nya skötar, af hvilka hvar och en kostade honom mer än 20 riksdaler. Sådana stötar för en fattig fiskare kännas djupt och länge, och det är endast den mest vederqvickande af menniskans känslor, hoppet, som håller hans mod uppe, under de många olikartade motgångar som möta honom på hans allt annat än blombeströdda bana. Den som på nära håll sett hvad fiskaren måste utstå, hvad han får kämpa och försaka för att knoga ihop några tunnor strömming, den skall visserligen ej pruta på varan. Westerås båda tidningar. hvilka redan haft mången dust med hvarandra, öppnade i förra veckan en liten polemik på vers. Aros började med ett .insändt A propos, som lydde så här: Åter vår ,,morske AchillesKlumpfotadt stadsbud åt . Nisse. Spände sitt välkända snilles Pegasus för --— (du det gisse!) Vagnen, på lukten så känder, Lastad med ,.långods från gränder, .Rökverk af tjenande händer. Fastän så mörsk och så modig, Hjelten behöfver reserven. Fastän af gammalt storordig, Sniken han är om den skärfven, Bröder och fränder hopskjäta Brorskapet nårmire ätt sluta, Heder och vett att nedskjuta. Dagen derefter var Westmanlands tidning färdig med ett annat likaledes insändt A propos: Åter vår ,glade Fröjdist, Lättvingad fjesker in summa, Satte sig upp som turist Uppå pegasen den dumma. Usch så det går, sicken en! Öfver båd stockar och sten. Vandrare, akta ditt ben! Färden blef dock icke lång. Snubbelfotad pegas Stupar med buller och bång. Der ligger ryttarn i kras, Nu bäres mästarn till jorden, Hemma stå dukade borden, Liklukt förpestar all jorden. Upphofvet till denna, för oinvigde något mystiska, polemik lärer, väl vara ingen annan än den skalken ,Söndags-Nisse, som i sitt nummer för den 17 Juni låtit en af sina välkända spetskulor göra en lätt ricochet mot någon Westeråsliktorn. Recept mot kolera. (Ur Söndags-Nisse.) Knyt omkring lifvet en gördel af gummi elasticwn; lägg derpå ett beckpläster och öfver detta en sex alnars lång flanellbindel. På hjertgropen lägges en kopparplåt och på bröstet en stor påse med varm sand; kring halsen knytes en dubbel bindel. fylld med enbär, pepparkorn och saffran; i öronen stoppas bomull, doppad i kamfertspiritus. För näsan hålles en flaska ..röfvarättika och i munnen en bit kalmusrot. Linnet doppas, för hvar gång det pådrages, i chlorvatten; utanpå knytes ett lifstycke af bomull och der lägge arm te