Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 3

Blandade ämnen. om jagt och siske i Norrländska skärgården skrifves nyligen till Gefle-Posten: Sträckfogeljagten, hvilken ännu en tid kan för goda vettar öfvas med fördel, om nemligen väder och vind äro gynnsamt stämda för företaget, är serdeles underhållande. Man ror om qvällen ut till något skär ,.ytterst i hafvet, som Andersn uttrycker sig, och afbidar der gryningen — om man eljest får tala om daggryning denna tid på året. Under afvaktan härpå uppgöres eld, vid hvilken den som kan tager ett par timmars tupplur. Mig har dock icke sådant lyckats, tör den sarrande massa af åtsom kringsvärmat oss. Kamraten deremot sofve som en stock på bara marken, och låter de små giriga blodsugarne hållas. Också ser han jemmerlig ut vid uppvaknandet. Klockan 1—2 utläggas vettarne — hvilka, som litet hvar torde veta, bestå af uppstoppade sjöfoglar — helt nåra stranden. och skytten afvaktar i en lösligt hopkommen stenkoja foglarnes ankomst. Under tiden ligga ettarne i komisk trygghet och nicka helt snusörnuftigt åt hvarandra — ej i klunga. utan rangerade efter storlek och vördighet. Den stora Ådan med sin gumma får hedersrummet, dernäst Svartan och sedan är det just ej så noga med Prackan, Knipan. Grisslan o. s. v. de der, par om par, Nk hvar som helst, blott inom lagom skottvidd. Nu höres ett hvinande i luften och ett, tu, tre slår en skara foglar ned vid vettarne. De simma nyfiket sina af uppstoppningen pösande kamrater inpå lifvet och taga dem i noga skärskådande. Sedan betrakta de hvarandra och mumla mellan näbbarne en besynnerlig rotvälska, som på deras språk måtte betyda, att ej allt är som det borde vara och att det är ugglor i mossen. De sträcka, på samma gång rädda och stolta på halsarne, slå ätt med vingarne och bereda sig till flygt från vettarne, de der åter i sin blindhet ej taga ringaste notis om hvad som föregår omkring dem, och den misstro för hvilken de äro föremål. Oaktadt dessa oroande förebud lugnar sig skytten dock, tills dess han får två eller tre foglar i linea och nära intill hvarandra. Då smäller det, och ehuru fogeln denna tid är segskjuten, bli vanligen de offer, åt hvilka man sigtat, qvar på platsen. De öfriga flyga, men ofta händer det, att man ej hinner ladda om, innan en ny svärm slår. Man har också derföre flera gevär med. Så går det till i bästa fall: Det kan likväl inträffa, att man på hela morgonen ej får se mer n ett eller annat par, och det kän, till ytterligare stegring af jägarens förargelse och otålighet, hända att dessa ej slå. De äro samt ooh synnerligen mycket nyckfulla dessa sjöfoglar och tyckas, liksom en stor det menniskor, följa ögonblickets ingifvelse, utan ringaste öfverläggning och trots alla de skäl som kunde tala, om de blott finge, för ett annat handlingssätt. Ett annat nästan nöjsammare sätt att denna tid få skjuta sjöfågel, är att j honom med hund, då de simma inom synhåll från stranden. Är hunden röd, så simma såglarne genast mot honom så snart han visar sig på stranden. De gå då honom ofta så nära inpå lifvet att det nästan är fara att skjuta. De exercera på det löjligaste sätt, skrika och hojta, slå med vingarne och föra allehanda nojs. Bli de för närgångna så kan det fålla hunden in att störta sig i vattnet, och då blir leken så mycket mer skämtsam. Fåglarne flaxa hunden så nära; att man tycker att han hvart ögonblick skulle kunna hugga sig en godbit, men de vakta sig noga och undvika med stor skicklighet hundens ursinniga men vanmäktiga ansträngningar. Vid sådan jag det för skytten ej så noga, om han har något skydd, ty fåglarne hafva endast öga och öra för hunden. Svartan och prackan gå isynnerhet bra för hund. Men färgen på deunc måste vara röd, ty vid en svart hund fästa de ej någon uppmärksamhet. Också skall man sällan se en skärgårdskarl ega en svart, grå eller hvit hund. En sådan kan dock göra samma nytta om iman på honom binder en röd halsduk kring haln. En sådan halsduk upphängd i en buske på stranden gör till och med god nytta. j Orsaken hvarföre sjöfågelns färgsinne ej för(drager rödt, känner jag ej, men förmodar på det i skäl som ligger närmast till hands, att de anse huni den Fara sin dödsfier d räfven, hvilken ej sällar svåldgåstar fåglarnes bon, hållande dervid tillgode I såväl ägg söm ungar. MY i Enligt skäargardsskyttarnes sammanstämmande I ntsagd, minskas sjöfäxeln år från år. De tider är I längesedan förbi, då man med lätthet sköt en tunn säck full på en enda morgon. Orsaken till denn: