Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 3

Men intet öga skådat än de tärnor Med former fagra, utaf hafvets skum. Blott himlens måne eller nattens stjernor Och hafvets under i de dunkla rum. Hur fritt de leka tär dem dock en oro, En onämnd längtan emot fjerran land, Och hur kring vida verlden så de forö, En gång de kommo hän till Mälarstrand. Här stanna de i undran; hvilken fägring! De sjöars vatten strömmar fram så mildt, Det står för deras syn liksom en hägring, Hur ljuft, hur vexlande, hur frit kt, hur vildt! Då nå till deras öron harpans toner, Der Näcken hörs de silfversträngar slå, Och Ågir sjelf, ur djupets regioner, Och Ran, de komma för att lyssna på. Den sången var så underbar att höra, Den yngling fager till att se uppå, Och hafvets dotter lånar tjust sitt öra Åt denna sorg: hon kan den väl förstå. Och dolda så i nattens dunkla dimma De hvila vaggande på strömmens våg, Och natten skrider, timma följer timma, Men ingen märker deras dunkla tåg. Och Näcken sjelf den tid som flyr förglömmer, En aning säger att hans stund är när; Och hafvets dotter i sitt hjerta gömmer En visshet om hvad hon har funnit här. De glömma ödets bud ifrån det höga, Ått före dagens gryning lemna land, Och sol går opp — och konstnärns Dem band för evigt invid Mälarstrand. pe SE