Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 3

Näcken och Ågirs döttrar. Vid Molins fontän. (Ur Exp. Tidn) Der fjellarnes is föröddes Af midnattssolens brand, Vid bergets fot jag föddes Ur smältande drifvans rand; Jag diade källornas spenar Allt i min barndoms vår, I lek under träd och grenar, Bland lundernas friska snår. På grönskande äng jag ilat I sommarens sol så varm Och drömmande har jag hvilat Vid blommande tufvans barm: Jag hörde på trastens tunga, Som ljöd från björk och tall, Sjelf lärde jag sen att sjunga Vid dånande forssens fall. O ljufliga barndoms nejder, Hvi blef jag ej qvar hos er; I lifvets vexlande fejder Vi träffas väl aldrig mer! Hvad vinnes i vida verlden, Som icke jag fann hos er; Hvad drifver mig hän på förden Mot målet, som jag ej ser? En oemotståndlig längtan Mig för framåt likväl, En dunkel, aningsfull trängtan Ur djupet af min själ. O låt mig en gång få famna Det väsende, som jag drömt, Mitt lif må sedan hamna I verldarnes famn förglömdt! Så ljuder i sommarnatten Till harpan Näckens sång, När öfver de dunkla vatten Han styr sin stilla gång; Och hviskande säfven slutar Sig samman vid nattens vind, Och drömmande näckros lutar Mot böljans barm sin kind. I hafvets botten, byggd uppå koraller, Står Agirs borg med tak af grön smaragd, Den falska Ran uti hans hus befaller, Att bräcka kölar det är hennes bragd; Och döttrar ha de nio, undersköna, De leka ystert i den vilda våg Och styra stundom emot stränder gröna, I blida böljor, smekande, sitt tåg.