Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 2

detta skulle vara fäfäng möda, äfven om de hade lyckats rädda några af Celeridads besättning. Natten förflöt, och jag plägades mycket af köld och hunger, men jag såg att jag hade drifvit tillbaka inåt ön Saba, som höjde sig vid horizonten. Solen uppsteg och brände glödhet min försvagade kropp. Nu inställde sig den olidligaste törst, och jag trodde jag skulle blifva vansinnig. Vid middagstiden hade mitt lidande nått sin höjd. Förgäfves dränkte jag mina kläder i saltvattnet och badade dermed mitt hufvud; det beredde blott några ögonblicks lisa, hvarefter min törst fördubblades. Då svor jag i min förtviflan en dyr, helig ed, att om Gud förlossade mig från mina qval och räddade mig, skulle jag egna hela mitt återstående lif till hans tjenst. Jag kände mig underbart styrkt genom detta löfte och började se mig om efter något föremål, som kunde tjena mig till ära. Jag lyckades efter mycket arbete att med min knif dertill aptera en liten spira, och dermed började jag att söka arbeta mig fram till Saba. Jag märkte dock slutligen att mitt arbete ej gagnade till något, utan ökade blott mina qval. Åter inbröt natten, och jag förnyade mitt löfte till Gud. Himlen mörknade, några regnmoln uppstego, och jag afvaktade med otålighet de första regndropparne. Men molnen drogo förbi, månen glänste åter från himlen, och jag slet förtsiflad mitt hår samt grät som ett barn. Min räddning var dock närmare in jag vågade hoppas. Min matta blick varseblef på afstånd ett segel mot horizonten. Genast uppreste jag mig. och med ansträngning af alla mina krafter uppgaf jag ett rop. Jag upprepade detta dera gånger, till dess jag slutligen märkte att mina rop blifvit hörda, ty båten höll rätt ned på mig. Jag upptogs och fördes till Saba, der jag qvarstannade nära ett halft år. Under denna tid dellog jag ofta i öboarnes utfärder för att fiska och nade derunder tillfälle att besöka den obebodda klippön, der skatterna blifvit dolda, samt öfvertyga