Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1866, sida 1

anbringa åtskilliga stora stenhögar, hvilka skulle bilda utgångspunkter, då man återkom för att hemta skatten. Vi återvände derefter ombord och höllo noga vakt under hela natten, men våra fiender syntes ej till. De kände troligtvis ej vår tillflyktsort, eller ock vågade de ej äfventyra ett nattligt anfall. I dagningen gjordes allt klart att åter gå till segel, men dessförinnan besteg kaptenen jemte ett par officerare en af de högsta klipporna på ön, för att sjelf närmare utforska fiendens tillhåll. De båda sjöröfrarne hade skiljts åt och kryssade på hvar sin sida om ön, för att desto bättre kunna observera oss. Gynnade af en frisk bris lemnade vi vårt tillhåll, och så snart vi passerat inloppet tillsattes alla segel, hvarjemte allt gjordes klart till aktion. Det dröjde ej länge förrän den ena at piraterna upptäckte oss och började jaga, sedan han med ett kanonskott varskott sin kamrat. Vär tappre kapten höll visserligen undan för att atlyda sina order, men var likväl fast besluten att våga en dust med den fruktade Montauban, hvars båda fartyg hvar för sig voro värt underlägsna. Hans plan var derföre att skilja de båda röfvarskeppen och angripa dem hvar för sig. Men det visade sig att den sluge Montauban genomskådade hans afsigt, ty det fartyg, som först varseblifvit oss, följde oss under små segel och inväntade synbarligen sin kamrat, hvilken ej dröjde att infinna sig, hvarefter båda satte till så mycket segel de kunde föra samt ilade efter oss. Vår gallion, änskönt en god seglare, kunde ej jemföras med de lätta sjöröfvarefartygen, och vi insågo alla att vi måste försvara våra lif med vapen i hand. Denna visshet nedslog oss ingalunda, ty de flesta ibland oss erforo en känsla af blygsel öfver att se den stolta spanska flaggan sly för en sjöröfvare. Vi visste att flibustierernas styrka låg i äntring, samt att de alltid söka bringa striden derhan Men dervid hade vi en fördel i