Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1866, sida 2

jstergIIVYV alIA balen. VI flata (111e11010 je några bland dem här följa. Å Läandtmurskalkens, grefve Lugerhjelsres, gi asskedstal till adeln vid landtmarskalksu stafvens återställande lydde sålunda: ö IIogvälborne och Välborne Herrar Grefvar, Fri. herrar, Riddersoch Adelsmän! Innan vi nu afsluta våra gemensamma arbeten f anhåller jag att få frambära en vördnadsfull och . hjertlig tacksägelse för den vänskap och det för-s. troende, hvilka ridd. och adeln låtit komma m till del. Om de år, jag ännu har att i lifvet ti ryggalagga, blifva flera eller färre, kan denna t ; samhet dock aldrig förblekna, ty den skall städse si i mitt minne återkalla den högsinthet, hvarmed 1 ridd. och adeln vid mitt bedömande glömt förmå1 gans brister för att skänka redliga afsigter och!? god vilja ett gifmildt erkännande. Och skulle i). denna högtidliga stund det äfven vara för mig . tillåtet att framställa en önskan från det innersta af mitt hjerta, den vore, att äfven för frami; tiden få ega en vänlig håghomst hos eder, mine b herrar. . En pligt, en enda, återstår för mig ännu iegen. skap af landtmarskalk. den att, på grund af 42 S riddarhusordningen, förklara ridd. och adelns sammanmträden afslutade under denna riksdag och sor alltid. Ridd. och adeln har af ålder egt rätt att. såsom rikets första stånd, sjelfskrifvet deltaga ij lagstiftningen: denna, den sista och högsta af stån: dets rättigheter, bar nu upphört — dock icke den sista, ej heller den högsta; ty ännu eger den svenca adeln en rättighet, hvilken den skattar högre isf n alla andra, och från hvilken den aldrig skall fstå, en rättighet, icke ståndets men svenska folkets, den att älska och ära sitt land, den attifäerneslandets välgång och lycka se det högsta må1 let för sin ärelystnad, den bästa belöningen för. sina sträfvanden. Lagar kunna förändras. rättigheter kunna upphöra, men qvar stå pligterna mot fäderneslandet, och blifva dessa pligter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln hvar uti! q samhället dess plats ställdes. I S Till eder, herr grefve Oxenstjerna, öfverlemnar ,5 jag nu den staf, som utgjort kännetecknet på den 10 irofulla befattningen att under riksdag föra ordet ;? vid ridd. och adelns sammanträden. Då hr grefven i konungens händer återlemnar densamma, j säg konungen, att om H! M:t ej mer finner ridd. 1 och adeln såsom rikets första stånd vid riksdagarne, skall han dock alltid återfinna denna adel der den kan verka för ett älskadt fosterlands vi denna adel, hvars varmaste önskan alltid skal blifva till konungs och fäderneslands ära och lycka. Å 2: —2 Bondeståndets talman, Nils Larsson i Tullus, sade sina ståndsbröder farväl med följande ord? 92 Aktade vänner! Sedan vi nu, efter afslutade förhandlingar, genom utvexlande af afskedshelsningar med de öfriga riksstånden fullgjort, ej allenast hvad aktsningen och vänskapen af oss kräft, men tillika våra sista åligganden enligt den riksdagsordning, som med i dag upphör att gälla, så återstår för oss ingenting annat på detta rum, än att helsa I hvarandra inbördes till afsked. Vi kunna dervid:e icke undgå att vända våra tankar tillbaka på de dagar som flytt under vår sammanvaro: men vi .t kunna icke heller, vid ett sådant ögonblick som f ärvarande, då det svenska samhället, med sa ande af den gamla rustningen, afslutar en 1 d af sin politiska utvecklingsbana för att in-d da i en ny, — vi kunna då icke heller undika att egna någon, om än flyktig, uppmärksamjä het åt de allmännaste hufvuddragen af stånds-v äsendets historia i vårt land från äldre tider. Långt tidigare än någon skrifven svensk riksdagsordning fanns, började efter utländskt mönster, genom kilda institutioner, klassförmåner och a privilegier, samhällsutvecklingen ledas i en rikt-s ning, som grundlade nationens söndring i fyra: hufvudgrupper, som sedermera benämndes ständis och af hvilka de förnämsta snart nog öfvertogo d malsmanskapet för hela landet och det inflytande si på styrelsen, som i forntiden utöfvats af folket u gemensamt. Ståndsdelningen inom nationen var F nu färdig och ståndsrepresentationen utbildade s8 ig snart vidare i samma mån som man trodde U ig kunna och böra, jemte det allmännas, fi svara äfven de nyskapade korporationernas särfi skilda intressen. Lätillvida låter det säga sig, att h ständsrepresentationen uppvuxit ur nationel grund, so och derom, äfvensom huruvida hon var den enda h naturliga, den enda förnuftiga, den för nationens ti utveckling i upplysning, frihet och välstånd mestj2 lyckobringande, derom behöfva vi nu mera, dess-IY bättre, icke ur praktisk synpunkt vidare tvista; men visst är att tider funnits, då, under det att 1 ståndsiden varit som renast utbildad och ståndsi representationen uppnått höjden af sin makt, det varit enväldet förbehållet att taga hand om och 1 bevara den sista gnistan af svenska allmogens sjelf-s ständighet och frihet. Betecknande är i detta afd seende historiens vittnesbörd om den beklagliga nödvändigheten af 1680 års regementsförändring, likasom ock ständernas egen förklaring vid antagandet af 1772 års regeringsform, då de sjelfva förmäla sig hafva, såsom orden lyda, ,funnit gei nom en olycklig erfarenhet, att, under namn af den ädla friheten, åtskilliga medborgare upphäft sig till herravälde, hvilket blifvit så mycket olide-y ligare, som det uppkommit under sjelfsvåld, har sig befäst genom egennytta och hårdheter och ändtligen blifvit understödt af främmande makt och Db de, till hela samhällets olycka, hvilket hade 1 störtat landet i den största kerhet igenom la-J gens yrångvisa uttydning och åndtligen till slut så kunnat ädraga riket de bistra öden, som förra tiders historier och grannars efterdömen visa, om ej nitiska medborgares mandom och kärlek för fosterlandet, understödda af konungens nit och bemödande, detsamma derifrån ryckt och frälsat hade. Vi veta, att följden äfven då till slut blef enväldet, 1 som sedermera i sin ordning, bringade riket till b branten af undergång. Med så bittra erfarenheter för ögonen om vådan af ett system med ständiga anledningar till hat och misstro emellan nationens olika klasser och lika ständiga strider och slitningar emellan deras särskilda representantafdelningar samt med den a prisvärda benägenhet till eftergifter af från gamMN malt ärfda företrädesrättigheter, som vid 1809 års statshvälfning uppenbarade sig hos en del af de privilegierade, skulle man väl kunnat tro, att den redan då påyrkade representationsreformen snart nog hade bort kunna genomföras, — och utan tvifvel hoppades äfven de lika upplysta som fosterlandsälskande män, hvilka då hade hedern af att uppställa det klokt afvägda förslaget till regeringsform och se det inom få dagar oförändradt antaget af både konung och representation — utan tvifvel hoppades dessa män, att deras uti särskildt . memorial och efter djupt begrundande uttalade åsigt om nödvändigheten af en representationsförändring, grundad på allmän rätt i förening med allmän säkerhet, skulle vid en nästföljande riks-8. dag kunna realiseras. Men fullständigt besannades A ordspråket om att patrioten verkar endast för efterkommande; och det blef dem icke förunnadt att), i denna del se frukten af sitt arbete. Så hög var tanken, att den fordrade ännu ett halft sekel för att kunna fullkomligt genomtränga hela folket, och — tack vare en älskad konung, som tänker högt om folk och land och om konungapligt, blef det vår tids sköna lott att se den förverkligas. Och må den bättre utbildade kärnan, den större fastheten hos den långsamt mognade frukten, utgöra ersättning för denna väntan, som visserligen för individen kan s as lång, men som dock är såsom ip — 0 YO vw