Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1866, sida 2

Arpå, (cr GOCK I allinaulet varit torda med den aktning för motståndares meningar, som är den irliga stridens rätta kännetecken och ett oeftergifligt cor för att öfverläggningen skall kunna uppfylla sitt ändamål. Hvad mig beträffar, som nu för andra och sista gången haft det ärofnlla uppdraget, att vara det hedervärda ståndets talman, så har jag nu, liksom förr, sökt att efter bästa förstånd och förmåga fullgöra de med denna befattning förenade äligganden. Eder vänskap, som jag aldrig skall förgäta, har varit mitt stöd. Den skall och utgöra min tröst. Jag tackar Eder af uppriktigaste hjerta för denna vänskap och det förtroende, som jag hos en och hvar af Eder städse fått möta, liksom jag till ståndets högt aktade sekreterare hembär min varma erkänsla för bepröfvad trofasthet och värdefullt biträde. Betygande tillika såväl ståndets som min egen tacksamhet för det berömvärda sätt, hvarpå ståndets öfriga hrr tjenstemän uppfyllt åtagna pligter, lyckönskar jag oss alla, att nu få återvända till våra hem, samt utbeder mig att framgent få vara innesluten i Eder vilja och Edert förtroende. Vår konung och vårt fosterland O! fädrens Gud, beskydda! Slut kärlekens och fridens band Omkring palats och hydda! Med oväld vare tydda De lagar, Du oss gaf, o Gud! Och sanniugens och dygdens bud Af fria hjertan lydda. Bondeständets helsningsdeputation, anförd af Uhr, yttrade till adeln: Högvälborne hr grefve och landtmarskallk ! Höglofliga ridderskap och adel! Vid hvarje riksdags början likasom vid dess slut har bondeståndet med känslor af aktning och tillgifvenhet framburit sin helsning till ridderskapet och adeln; många äro äfven de ämnen, som måste af de båda stånden omfattas med samma värma och deltagande: Såsom odlare af Sverges jord dela adelsman och bonde samma rättigheter och skyldigheter. Äfven då emellan dessa båda stånd olika meningar yppats om medlet, har dock målet oftast varit detsamma. Vid ett tillfälle sådant som detta höfves det dock i främsta rummet bondeståndet att ihågkomma ridderskapet och adelns medverkan för lösningen af nationens stora lifsfråga; och det är derföre endast en enkel gärd af rättvisa att med oskrymtad och varm tacksamhet erkänna den storartade handling, hvarigenom ridderskapet och adeln förvarat sig ett oförvanskligt minne i Sverges historia, som är rik på vittnesbörd om det öglofliga ståndets idrotter i både fredens och krigets värf. Den nu fulländade förändringen af svenska folkets representation måste äfven så mycket lifligare kännas och uppfattas af bondeståndets medlemmar, hvilka tillhöra det antal jordbrukare, som hädanefter, utan hinder af de skrankor ståndsinrättningen uppställt, få uti adelsmannen företrådesvis se medborgaren samt tillegna sig och det allmänna hans större vetande och högre insigter. Vår afskedshelsning innefattar sålunda tillika en välkomsthelsning till hvarje ädel och god riddersman att fortfarande deltaga i det stora arbetet för ett älskadt fosterlands framåtskridande, för utvecklingen af dess krafter, för befordrande af sanning och rätt. Med uttalandet af dessa känslor, dessa förhoppningar, anhåller bondeståndet genom oss dess deputerade att hos eder herr grefve och landtmarskalk samt enhvar af eder ädle herrar af ridderskapet och adeln få vara i vänlig hågkomst inneslutet. Ilärpå svarade landtmarskalken: För bondeståndets vänskapsfulla afskedshelsning aflägger ridderskapet och adeln en uppriktig tacksägelse. Vi inträda nu i ett nytt tidskifte, då nya lagar gifvät nya former åt lagstiftningen. Formen är dock endast det yttre skalet; men att äfven den inre kärnan är frisk, derför ega vi en borgen deruti, att denna kärna är svenska folket. ,,Det folket är godt i sin innersta rot, säger en af våra skalder; och den roten har lif och kraft att låta uppsbpira ett träd med hållfast stam och lummig krona, ett träd i hvars skugga kunna blomstra frihet och endrägt, lag och rätt. Med dessa förhoppningar och under en liflig önskan om lycka och välsignelse för konung och fådernesland anhåller ridderskapet och adeln, att deputerade ville till hedervärda bondeståndet återföra uttrycken af ridderskapet och adelns vänskap och tillgifvenhet. Till borgareståndet yttrade Uhr: Högädle hr talman! Högt aktade ledamöter af välloflige borgareståndet! Då nu bondeståndet genom oss, dess deputerade, hembär borgareståndet en hjertlig och aktningsfull afskedshelsning, fäster sig minnet vid de många och vigtiga frågor, som genom de båda ståndens samverkan blifvit lösta till fosterlandets båtnad. Främst bland dessa står den, som efter så många strider, så mycken oro, i dag fått sin slutliga bekräftelse. Med glädje och tacksamhet erinrar sig bondeståndet hurusom från de båda stånden utgingo underdåniga framställningar till en älskad konung, att han måtte taga om hand denna nationens dyrbaraste angelägenhet, och nu, då kronan blifvit satt på det stora verket, är det för bondeståndet en kär pligt att uttrycka sin och landets tacksamhet för den varma och oegennyttiga hängifvenhet för saken städernas framstående män ådagalagt. Nationen skall säkert icke heller förgäta att inom stadskommunerna förbereddes och uppstodo de krafter, som mäktigt bidrogo till den stora frågans lyckliga lösning. De skrankor, som tillförene åtskilt stadsoch landsbygd, finnas knappt mera. Jordbruksnäring, handel och förädlingsyrken erkänna sig redan vara barn af samma moder. Kämparne för det fria varubytet hafva vunnit den ena segern efter den andra, och bonden, från att vara en endast af nöd mottagen främling, är numera en välkommen gäst inom stadens hank och stör. Borgare och bonde räcka hvarandra numera handen utan afund, utan misstroende, och under det en hvar, som sig bör, sörjer för egen förkofran, arbetar han, om också omedvetet, för den andres väl. Ombuden för Sverges allmoge böra icke heller underlåta att vid detta tillfälle med tacksamhet na sin förbindelse hos borgareståndet för dess nitiska medverkan uti allt, som haft till föremål att hos folket framkalla och utveckla upvtvsning och vetande. Den stund är snart inne, då städern:s och lans representanter åter skola mötas fö: under ndrade former samråda om ett älskadt fosterlands angelägenheter. Nya ämnen taga ständigt i anspråk upplysningen och fosterlandskärleken hos dem, som hedras med det äyrbara förtroendet att föra folkets talan. Att den enighet, som endast förmår gifva styrka, skall i den nya riksförsamlingen leda till ett lyckligt ordnande af mången för Sverges jordbrukare vigtig angelägenhet, böra vi alla önska och hoppas; och under inflytelsen af den större upplysning, de mer omfattande insigter, hvaraf städers representanter äro i besittning, skall det stora samhällsarbetet, under den Högstes bistånd, krönas med framgång. . Och härmed bjuder bondeståndet eder, hr talman och gode herrar af borgareståndet sitt hjertliga farväl, under önskan och förhoppning att framrent få vara i eder vänliga åtanka inneslutet.