Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1866, sida 1

bindelse med det stora Cölner-tåget. En beqväm ångfärja ledde öfver Elben och man hamnade i Lauenburg, der preussiska uniformer nu aflöst de gamla danska. Vid Bichens station fanns intet rum i herberget. De resande måste, kl. half 10 på aftonen, vandra en halftimmas väg till byn Biichen, hvarest en gästgifvaregård, som egde mycken likhet med en svensk sådan, af god beskaffenhet, erbjöd ett landtligt nattqvarter. Också rönte man, vid uppvaknandet tidigt på morgonen, det ovanliga och behagliga intrycket af ett oblandadt bondelif. Småfoglar qvittrade, tuppen gol och boskapen råmade. Nere iförstugan mötte en gammal nämndemansmor, som följde den resande till brunnen, hvars friska vatten smakade förträffligt. Derpå följde ett godt kaffe, serveradt i miniatyrkoppar. En vandring omkring i den lilla byn saknade ej intresse. Man har hört omtalas, att i Holstein och Lauenburg menniskornas boningsrum äro nära förenade med boskapens, men någon klar föreställning om detta besynnerliga förhållande har jag ej haft förr än nu. Der stod en mycket stor byggnad, med inskrift öfver ingångsdörren eller porten, som tillkännagaf att byggnaden var uppförd i Mars 1649. Sedermera erfor man att det var den äldsta byggnaden i byn, som blifvit ensam skonad vid de två stora eldsvådor, som ödelagt hela den öfriga byn. Här var alltså något ganska ursprungligt, ehuru de nyare husen troget följt den gamla typen. Den stora ingången är på gafveln, som erbjuder en stor facad, nedre delen af korsvirke, med skulpterade ekkonsoler, öfre delen ett högt spetsigt halmtak. Man inträder i en stor öppen lada eller loge, hvarest å ömse sidor om en bred gång befinnas dels kreatursbås, dels åtskilliga redskap. Längre in möta 3:ne stora öppna spisar, utur hvilka röken från den tarfliga veden, bestående af risqvistar, uppstiger mot taket, som också var ej blott svart, utan rentaf glaceradt af sot. Taket bestod i öfrigt endast af rundhuggna gärdselstänger, som uppburo den ofvanför liggande höoch halmladan. Längst in voro dörrar, som ledde till några boningsrum, hvilka voro mycket tarfliga. Här bodde i detta hus fem familjer, hvilka för sin matlagning voro hänvisade till de förutnämnda spisarne. Då man med förvåning begärde en förklaring öfver den rök, som fick fritt ingå i det stora rummet, så förstod man ej det på platt-tyska gifna svaret. — En annan liknande byggnad upplyste dock om förhållandet, då här hängde i taket skinkor och medvurst till rökning. Nu var allt klart: det är i dessa tak, som den Lybska skinkan och den ej mindre berömda Lybska medvursten erhålla sin appretyr. — Då man sporde huruvida ej menniskorna ledo af den ständiga röken samt om ej kreatursfodret skadades, erhölls till svar: man har blifvit van dervid. Vanan är ju också andra naturen. De nyaste byggnaderna, ehuru uppförda efter alldeles samma konstruktion och dimensioner, förete dock den skiljaktighet från de äldre, att rökstugan försvunnit, så att den yttre ladan endast inrymmer kreatur och redskap, hvarefter bostäderna ligga innanför, skiljda från ladugården genom en förstuga. Dessa hostäder tyckas vara ganska prydliga. Åtminstone såg man utifrån vackra gardiner samt blommor i fönstren. Här bo också sjelfägande bönder, hvilka lära vara ganska välmående, under det att förpaktare och daglönare hafva det svårt. Det nu i korthet omnämnda byggnadsättet intresserade mig särskilt derföre, att jag tyckte mig deri se en af dessa öfvergångsbildningar, hvilka äro ej mindre lärorika i menniskolifvets än i naturens utvecklingshistoria. Lappkätan, med dess spetsiga resning, dess dörröppning och spis utan rökgång, utgör den grundtyp, hvarifrån utvecklingen börjar. Så uppstå i bakgrunden skiljda rum för menniskorna och i den stora dagligstugan fördela sig ladugård och redskapsskjul på ömse sidor om en bred mellangång. Den höga takresningen af halm angifver ännu nomaden. — Det följande stadiet blir: menniskornas bostad afskiljes till en särskild mellanbyggnad, från hvilken utgå 8. k. flyglar för ladugård och visthus, m. m. då mellan de tre byggnaderna uppstår en gårdsplan, mer eller mindre vårdad. På detta stadium befinna sig ännu i allmänhet Sverges afsöndrade bondgårdar. I ett följ. stadium tager menniskohoningen alltmer öfverhand och skiljer sig alldeles från uthusen. Genom ritning kan denna utveckling ganska klart åskådliggöras. Af alla momenter i en resa är dock intet behagligare än hemkomsten. Svensken röner en försmak deraf när han i Läbecks hamn skådar den blågula flaggan. Hör han så från skeppets däck det kända hemlandsspråket, så kan det lätt hända att han — n.b. om han ännu ej uppnått nog stadgad ålder — gör ett och annat hopp i förtjusningen och tar först kaptenen i famn och sedan maskinisten eller städerskan. Icke mindre behagligt är det att få utbyta jernvägsvaggonen mot en treftig ångbåtshytt — man riktigt njuter af att få snpna sin kappsäck. göra sin toalett och