Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1866, sida 2

egeringen sedan är 1862. Tidningaxne såminna derom, att han med hela sin förnögerhet är och förblifver ansvarig inför olkrepresentationen. Hans efterträdare är amtne hr t. d. Heydt, som år 1862 afsick från taburetten, emedan han icke ville bära ansvaret för Bismarcks sätt att da finanserna; men då hr v. d. Heydt ir känd för att vara en mycket smidig. nan — han var rödrepublikan år 1848, h har sedan dess flera gånger skiftat ; — tror man icke, att denna föränlring inom kabinettet tillika innebär besynnelsen till en systemförändring i libeval riktning. Berlins stadsfullmäktiges beslut, att masistraten ej får i stadens kassor emottaga geringens låne-anvisningar, sattades på proposition af den bekante deputeraden v. Hennig. Det konservativa partiet i Berlin har nu också hållit ett valmöte, för hvilket lock endast omkring 200 deltagare kunde vinnas. Grefve E. v. Stolberg presiderade vid mötet, som ej var minst anmärkningsvärdt derför, att de konservatives ledare, hr v. Blanckenburg, protesterade emot att han skulle vara en renhårig Bismarckare, umt utgöt sig i loford öfver den af honom förut smädade general Garibaldi, som nu, enligt ur v. Blanckenburg, icke längre är att betrakta som en revolutionsman, utan som den hjeltemodige och ärekrönte generalen i en legitim konungs tjenst och befälhafvare öfver en af ett legitimt konungarikes armekärer. — För öfrigt fortså stora folkmöten i Preussen, på hvilka man, såsom ett vilkor för Preussens räddning, fordrar Bismarcks aflägsnande och ett liberalt regeringssystems införande. Öfverbefälhafvaren öfver österrikiska nordarmeen, general Benellel, har utfärdat en förordning, som ingalunda ställer hans omdöme i förmånlig dager. På samma gång som han förbjudit officerare och andra till armåen hörande personer att tillsända tidningarne korrespondenser, har han tillkännagifvit, att han icke vill tilllåta, att österrikiska eller utländska tidningskorrespondenter åtfölja armåen, eller att några klagomål få offentliggöras rörande tillfälliga brister i förvaltningen, provianteringen, utrustningen o. s. v. emedan fienden kan draga nytta af sådane upplysningar. Konungen af Preussen gaf d. 3 dennes audiens åt italienske generalen Gorone och ryske generalen Sievers. ITALIEN. Krigsdepartementet utvecklar stor verksamhet, men man gör så litet väsen derafsom möjligt. Efter allt synes det som skulle flottan komma att spela en högst vigtig roll i det förestående kriget. Man förhyrer i all tysthet ett stort antal köpmansfartyg, hvilka skola tjena som transportskepp. för att, under skydd af den nära Tarent liggande pansarflottan, kasta en stark truppafdelning till österrikiska kusten. Det synes, som skulle man isynnerhet hafva ögonke på Pola, hvars strategiska vigt är lätt insedd. Aktionspartiet har börjat tröttna vid den långa notvexlingen och diplomatiens — som det nu visat sig — fåfänga ansträngningar i fredens intresse. Reaktionen har spetsat sig på, att en oenighet härigenom skulle uppkomma, som skulle gifva död.stöten åt enhetsstaten. Men den träffade så illa sina förberedelser, att resultaterna af deras gemena stämplingar icke blifvit annat än att hela Syd-Italien blifvit uppfyldt med kommissioner, enkom tillsatta för att bevaka de reaktionäras försök, och att de sammansvurna biskoparne, pastorerna och munkarne antingen blifvit arresterade eller hals öfver hufvud måst begifva sig till Rom. Man vill veta att Frans II, i sällskap med Boscho, berest Abruzzernas gränser. Man är i Italien öfvertygad, att Österrike under kriget räknar på hela det italienska reaktionära partiets biträde. Bref från Rom berätta, att banditband framträngt ända till Tivoli och Frascati, och att de bemäktigat sig mären i Terracina och hans son. Innevånarne i trakten hade emellertid gripit till vapen och befriat de fångna. FRANKRIKE. Medelhafseskadern, under vice amiral Gueydon, skulle afgå från Toulon den 4 dennes och var fullkomligt krigsrustad. Eskadern kommer att kryssa i närheten af Hieriska öarne. Den består af pansarskepp af första rangen och skulle redan i och för sig vara tillräcklig för alla eventualiteter, äfven om icke amiral La Ronciere le Nourys eskader skulle förena sig dermed. I afseende på den förut omnämnda neapolitansk-bourbonska sammansvärjningen, som blifvit upptäckt i Paris, meddelar dagens post följande: Omkring 50 unga män at de förnämsta familjerna i faubourg de St. Germain hade satt sig i förbindelse med de hemliga bourbonska revolutionskomitterna i Neapel och hade, till följe af detta, afrest till Italien, för att verka i Frans II:s intresse. Polisen i Paris utforskade förhållandet och afsände till italienska regeringen icke allenast en banlansan a nå da hvattoeliga d Ir