Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1866, sida 2

— Anfäkta! ropade Renard ängsligt. — Nu kommer folk! — Hvar är åran? frågade Baptiste haStigt— Der i hörnet stå tio eller tolf. Fransmannen tog en af dem. Diität! Der är dörrn till gården. — Laga er undan till Ecuador! Baptiste skyndade till dörren, men äfven I der hördes nu röster. Sacredieu! mumlade han sakta. — Det var för sent. I det han såg sig omkring varseblef han ett tomt brödfat, som stod nära utgångsdörren och befann sig i en slags gång, hvilken bildades af kistor, spiklådor och dylika saker. Utan att yttra något till Renard eller bedja om hans tillåtelse, lade han sin hand på kanten af det höga brödfatet, stödde sig med högra handen vid åran och sprang ini detsamma. Åran stödde han derefter mot väggen och hade endast tid att luta sig ned, då dörren öppnades och ett par af Tomacos innevånare, bland dem äfven postmästaren, inträdde i butiken. Samtidigt kom äfven under lifligt samtal en skara personer från den andra sidan, och Renard, som innan han kunde fattta ett beslut redan såg sin förtvitlade landsman i sitt gömställe och hans flykt afskuren, kastade hastigt och nästan ofrivilligt en gammal, närliggande matta öfver fatet, och beredde sig derefter att emottaga sina — i detta ögonblick åtminstone ovälkomna gäster. (Forts.)