Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1866, sida 2

nor Ramos hvarken er eller någon annans hjelp och önskar den troligtvis inte heller och dessutom ville jag höra hvad ni kan gagna honom, då ni sjelf inte en gång törs visa er på öppna gatan. I — Sale es har ni inte hört något dersom? frågade Baptiste. — Den nye kommissarien, — denne skelögde kanalje med kropp som en katt och själ som en schakal, — vill släpa honom som fånge till Buenaventura, honom och den unga frun och det lilla englabarnet, i detta helvete till fängelse, som dref mig, en stark, kraftfull man, nästan till sjelfmord! — Anfäkta! sade monsieur Renard halthögt och förvånad. — Detta var således orsaken till sennor Foscas frågor. — Men hur skall ni kunna hjelpa honom? fortfor han derefter högt och skakade på hufvudet. — I staden har sennor Ramos få eller inga vänner, ty han umgås ej med någon menniska och har alltid varit stolt och uppblåst. — Också mot mig, tillade han något häftigt, — ty jag kom honom helt vänligt till mötes, och min fru har tillochmed gjort visit hos dem, ehuru vi inte kände dem, men de ha ej satt sin fot inom vår tröskel, utom deras tjenare som hemtat varor, hvilka de måste taga här, emedan de ej kunna få dem så goda och billiga anhorstädes. — Har han sin neger med sig? frågade Baptiste hastigt och utan att lyssna till hvad Renard sade, — en rask mulattgosse, som heter Antonio? — En med det namnet tjenar hos hovom; en tjugofyraårig karl. — Om sjag endast kunde få träffa honom, så att han kunde varna — —