Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1866, sida 2

sig oändligt lyckliga om han ville stiga upp till dem och dricka en kopp chokolad. Han hade verklig möda att komma ifrån dem, och då han slutligen uppnådde sin båt, sprang han in deruti och lät ro sig tillbaka ombord. Han måste le för sig sjelf under vägen, då han betänkte att Tomaco blifvit fredligt eröfradt och Mosquera vunnit en ny stad endast derigenom att de båda parterna hade varit rädda för hvarandra, ty som sakerna stodo kunde de ej göra hvarandra någon synnerlig skada. Men listen hade lyckats; imnevånarne i Tomaco hade låtit skrämma sig genom den fullkomligt outförbara hotelsen att beskjuta staden, och det var nu sennor Foscas sak att arrangera det öfriga i fred och vänskap samt komma öfverens med innevånarne. Då kaptenen hade uppnått sitt lilla fartyg och gifvit befallning att åter instufva kulor och ammunition samt fästa pjeserna, — således ett säkert tecken att det ej längre var fråga om en strid — framträdde fransmannen plötsligt till sin amiral, och i det han aftog sin lilla vaxdukshatt, ämnade han just tilltala honom, då sennor Fosca nalkades med en triumferande blick och utbrast: — Jag vet allt! Redan innan ni återkom var en fruktbåt här. — Mina gamla vänner äro sig lika, — samma ifver att bortsnappa en förtjenst från hvarandra. Men jag har äfven erfarit er framgång, och — att sennor Ramos verkligen bor här med hela sin familj. Han kan nu inte mera undgå oss, och jag ber er således almirante att ställa sex man af ert folk till mitt förfogande för att gripa förrädaren.