Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1866, sida 2

lencia el prasidente sennor Mosquera! El rira! — El viva! El viva! jublade karlarne, som äfven svängde sina hattar, och som en löpeld fortplantades detta rop genom staden. Det var ju ett fredstecken och en -borgen för innevånarne att de skulle blifva förskonade från krigets fasor och faror. Med denna visshet skulle de hafva skrikit lefve för hvem som helst, — äfven för en död menniska. Det var ett jubet på ön likasom hade man många år emotsett detta ögonblick med den största spänning, och att sjelfve postmästaren, som för några timmar sedan hade uppkastat skansar vid stranden och sjelf afskjutit en kanon mot de annalkande fartygen, äfven instämde i ropet, det öfverraskade ej mera någon enda själ. Vv. Baptista. Kaptenen hade gjort sin pligt och uppnått sitt mål vida hastigare och fullkomligare än han hade hoppats. Han önskade således att återvända ombord. Men så lätt kom han icke lös, ty från alla håll framströmmade menniskor för att trycka hans hand och förklara att de skulle blifva goda vänner och ej strida med hvarandra. Och icke blott karlarne gjorde detta, utan en utomordentlig energi utvecklade äfven negerqvinnorna, hvaraf ön uppställde en ovanligt stark kontingent, och då en dylik gammal dam en gång fätt fatt i sjömannens hand, så släppte hon den icke åter så lätt. De försäkrade honom dervid med sina vanliga, djupa hasröster, att de skulle skatta