Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1866, sida 2

— dessutom behöfver jag er nödvändigt. Ni ir ju skeppstimmerman eller huru? — Ja, en mycket medelmåttig, svarade den tillfrågade med en axelryckning. — Gör ingenting! Ni är i alla sall vida bättre än våra cåarpinteros i Buenaventura. — Ni måste hjelpa mig att sätta skonerten i stånd, då vi återkomma dit. — Shonerten? log fransmannen. — Ja, det går för sig om hon får ett nytt skrof, andra master och ny tackling. Men på denhär gamla lådan ämnar ni väl inte bortkasta några reparationskostnader? — Det är regeringens sak, afbröt kaptenen kort. — Ni följer i alla fall med tillbaka, sedan få vi se. Ni får emellertid öfvervaka att folket inte rökar der nere så att någon olycka med krutet inträffar. Har ni förstått mig? — Fullkomligt, sennor, svarade fransmannen med en bugning, då kaptenen passerade förbi honom och gick ned ikajutan. — Kuggad! log engelsmannen, som på quarterdäck hade afhört samtalet. — Det kunde jag ha sagt er förut, kamrat, ty om gubben skulle släppa oss par europter från sig, så hade han ju qvar endast dessa eländiga landtkrabbor, som ej kunna skilja ett tallrep från ett märsskot. Nej, deraf blir ingenting. Jag skulle sjelf hafva gjort nvändningar deremot; slå således de der zrillerna ur hågen. — Kan väl inte hjelpas då, mr Culpepper, medgaf fransmannen, i det han gick för-ut och hvisslade sakta. Eftermiddagen hade emellertid framskrilit betydligt; solen stod knappt en half imma högt vid den vestra horizonten, och nolnen började redan antaga den för tro