Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1866, sida 2

— Min bäste sennor, sade sjömannen som ögonblickligen fann saken motbjudande — jag har lofvat det goda folket der borte att ej vidare oroa dem. — Men förrädaren var undantagen derifrån, utropade Fosca hastigt, — han tillhör dessutom icke Tomaco och angår e staden det minsta. Sennor almirante, jag har stränga order af hans excellens att gripa denne farlige högförrädare och föra honom till Buenaventura. Jag ville ej vara i den persons ställe, som gaf honom tid och tillfälle att undkomma. — Nå, nå, brummade sjömannen förtretad, — så farligt är det väl inte, sennor. Men gör då hvad ni icke kan undvika, och tag så många man ni behöfver. Men jag gör er ansvarig för alla följder, om ni åter uppretar de nu lugnade innevånarne och derigenom hotar allas vår säkerhet. — Det ansvaret tar jag på mig, sade kommissarien, och ett otäckt leende öfverfor hans lömska ansigte, då han vände sig om och åter gick ned i kajutan. — Hvad vill ni? vände sig kaptenen nu, just icke i bästa lynne, till den unge fransmannen, som emellertid hade dragit sig något tillbaka för att sedermera framföra sitt ärende. — Sennor almirante, sade fransmannen, — som jag ser till min glädje, behöfs icke mera något krig. Men under dessa förhållanden behöfver ni icke heller någon arklimästare, och emedan jag nu är en onyttig möbel ombord, så ville jag hos er anhålla om mitt afsked. Jag ville gerna återvända till mitt eget fosterland. — Gör mig ondt, sade sjömannen barskt, — ni har ännu icke tjent ut er tid, och