Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1866, sida 2

Göteborg den I Juni. Frågan om anslaget till Posttidningen ar fått den utgång, som hvar och en, hvilken gifvit närmare akt på tidens tecken, skulle kunnat förutse. Förslaget har fallit, och dess fall var stort — det har fallit sannolikt för att aldrig mer stå upp igen. Endast i presteståndet kunde majoritet för detsamma erhållas, och denna berodde på den förseglade sedeln och var således af allra knappaste slag, tlll heder för detta högvördiga stånd. Det har således visat sig, att icke ens den svenska tåndsrepresentationen kan inse hvilken fördel, motsvarande de äskade 45,000 rår rmt, skulle beredas landet genom den utlofvade regeringsorganen, och man kan desto säkrare antaga, att den folkrepresentation, som skall snart efterträda den, skall bli ännu ogynnsammare stämd mot iden att genom ett stort statsanslag förskaffa utbredning åt den officiella tidningen, som just det stånd, hviket ådagalade den största motviljan för förslaget kommer att starkast representeras vid de följande riksdagarna. Och dock var gratisutdelningen hufvudsakligen beräknad för allmogen! Men denna insåg i sin blindhet icke sitt eget bästa och bortvisade med orubblig hårdnackenhet den erbjudna möjligheten att för hvarje kommun erhålla en tidning, som skulle innehålla allt hvad för denna klass af medborgare kunde anses nödigt och nyttigt i politiskt hänseende jemte de legala underrättelserna, som, enligt hvad först nu upptäckts på högsta ort, tarfva en ytterligare spridning. Konseljpresidenten uppträdde sjelf såsom förslagets sakförare hos ridderskapet och adeln, men icke ens hans stora talang kunde afvinna det några ljusare sidor; tvertom framstod dess oantaglighet klarare genom den utmärkte och af allmänna meningen högt uppburne statsmannens försök i denna riktning. Han förklarade, att han tillstyrkt anslaget, derför att den under diskussionen om representationsförslaget uttalade fruktan för konungamaktens försvagande hos honom väckt den önskan att förskaffa densamma ett försvar. Vi hade ej trott, att fraserna om detta försvagande, som ståndsrepresentationens ifrigaste kämpar diplomatiskt nog ständigt förde på läpparna, skulle gjort ett sådant intryck på den, hvilken varit nog storsint och klart seende att våga föreslå nedrifvandet af de konstgjorda skrankor, som under åtskilliga sekler skiljt konungen och folket från hvarandra för utt framkalla det närmare förhållande mellan dem och den vexelverkan, som den konstitutionella idåen kräfver och som är ett oundgängligt vilkor för statens framåtskridande och välfärd. Och vi hade ej föreställt oss, att han skulle kunna komma på den iden att. söka ett hägn för konungamakten, ett medel mot de profeerade olycksstormarna, som skulle hota len under vårt nya statsskick, i gratisutdelningen åt ordförandena i rikets komnunalnämnder af en tidning, hvars redakion mot hederlig kontant vedergällning tagit sig att försvara regeringens åtgärler och verka för dess syftemäl. Om vil