Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1866, sida 3

HA: Litteratur. Nordisk Tidskrift för politik ekonomi och litteratur, utgifven af G. A. Hamilton i April 1866. Om det i allmänhet kan sägas, att en id vinner i styrka och betydelse genom pröfningens eldsdop, då derunder visar sig, att dess anhängare ej låta några uppoffringar, faror eller oblida tidsomständigheter afskräcka sig från att för den våga allt, så tyckes det å andra sidan som skulle en motsatt företeelse väl vara egnad att märkbart försvaga ideens välde, om ej att helt och hållet undergräfva den. Emellertid visar en färsk erfarenhet i norden, att detta ej alliid är förhållandet. Den skandinaviska idens kämpeleder i vårt land tycktes betydligt glesna, då för ett par år tillbaka det dansk-tyska kriget satte deras trofasthet på prof; löften, som blifvit gifna i den ungdomliga entusiasmens högtidsstunder, brötos, och sjelfva regeringen, hvars uppträdande under åratal burit afgjordt skandinavisk färg, slog om i yttersta stund af skäl, som ännu förekomma allmänheten teml. mystiska, men som måhända en dag skola godkännas af historien. Kort sagdt, hvad den svenska skandinavismen lofvat höll den icke, och den ådrog sig naturligtvis mycken smälek derigenom både när och fjerran. Man trodde hennes roll utspelad för alltid, och nog funnos de makter, som gladde sig deröfver, då de insågo att framgången af deras utvidgningsplaner väsentligen bero derpå att ingen sammanslutning kommer att äga rum mellan SvergeNorge och Danmark. Snart visade sig dock, att den skandinaviska iden aldrig haft så stort inflytande öfver folkets sinnen som efter det dess skenbara nederlag, hvilket väckt så mycken glädje hos antiskandinaverna och hos de eröfringslystna grannar, på hvilka den alltid varit en nagel i ögat.. Till detta förhållande funnos flera samverkande orsaker. Så länge tyska länder lydde under den danske konungens spira och Eiderpolitiken utgjorde våra ultraskandinavers liksom de nationalliberala danska statsmännens uppfattning at den slesvigholsteinska stridsfrågan, gjorde skandinavismen sig obestridligen skyldig till ganska mycken skefhet och inkonseqvens, som måste hindra den från att slå djupa rötter i folkmedvetandet, inverka förlamande på dess verksamhet och aflägsna den från dess egentliga mål, Den stötte såväl i vårt land som i det öfriga Europa den opartiska rättskänslan för hufvudet, derigenom att den förnekade det berättigade i ett annat nationalitetssträfvande, derför att dettas intressen tycktes stå i strid mot dess egna. Nu deremot, då Danmark genom sina stora förluster har blifvit rent danskt, hvilket alltid är en lycka i olyckan, nu har skandinavismen i följd deraf vunnit i terräng liksom i renhet, kraft och konseqvens, och den skall helt säkert, om den åter sättes på prof, visa sig så allmän och stark, att de, som af den vänta de tre brödrarikenas trygghet och lycka, skola se sina förhoppningar uppfyllda. En annan orsak till denna förändring ligger i den omständigheten, att just det plundrade Danmarks svaghet gör en närmare anslutning till detsamma till en nödvändighet för oss, så framt vi vilja behålla vår nationella sjelfständighet. Ty om Preussen, denna stat, som uppträder öppet såsom Rysslands avantgarde i Europa, finge tillfälle att bemäktiga sig qvarlefvorna af den danska monarkien, skulle vi komma i en så ytterst vådlig belägenhet, att väl knappast något hopp om räddning för oss kunde stå åter; vi skulle då klämmas mellan sköldar — mellan tvenne oblidkeliga fienders — tills icke blott vårt mod blefve ,,tömdt utan äfven försvarskrafterna helt och hållet uttömda, och vi mäste böja oss under det så djupt fruktade och hatade oket. Genom en nära anslutning till brödrafolket skulle de förenade rikena deremot vinna den högsta möjliga styrka. Och sedan skulle genom ett ändamålsenligt ordnande af de trenne