Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1866, sida 2

man 1 det 0triga ILIYSKIAnd Knåppt Kal 8014 818 ett begrepp derom. En kronoadvokat från Marburg i Steyermark visade mig en till utseendet särdeles välmående trakt och berättade, att detta domstolsdistrikt består af 30 socknar, samt att i dessa 30 socknar voro för närv. anhängiggjorda icke mindre än 2000, säger två tusen, exekutivauktioner med anledning af obetalda kronoutskylder. Att bönder, som ega gårdar med 50 till 100 ,,Tagewerk åker och skog, måste gå från hus och gård, emedan de icke kunna erlägga 50 guldens pålagor, är en dagligen förekommande händelse. Vid dessa offentliga auktioner göras emellertid inga köpeanbud på den fasta egendomen, utan blott på den lösa, ty begagnade en främling konjunkturerna, för att till ett spottpris åtkomma den förra, kunde han vara öfvertygad, att bönderna skulle uppbränna huset öfver hans hufvud och förhärja hans fält. En stor bondgård med vacker manbyggnad samt 300 morgen skog, åker och äng utbjöds i dessa dagar på exekutivauktion till 2000 gulden, men det fanns ingen som bjöd 10 gulden för densamma. De utskylder, som blifvit folket pålagda, äro också sådane, att de äro hardt när omöjliga att utpressa. En köpman berättade oss, att han i Marburg eger ett litet hus med ganska måttliga material-affärer och att han före år 1848 knappt hade att betala 40 gulden i husoch närings-skatt, medan han nu måste betala 380 gulden. Till sådan höjd har beskattningen stigit genom krigen 1848—1849, de sterartade rustningarne mot Preussen år 1850, de mot Ryssland riktade, fullkomligt ändamålslösa rustningarne 1853—1854, då 150,000 österrikare uppstäldes vid ryska gränsen i Galizien utan annat resultat än att hafva gjort hvarje ryss till Österrikes dödsfiende, fälttåget år 1859 i Italien, de oupphörliga armeorganisationerna, samt slutligen och icke minst den förskräckliga oordningen och ohyggliga embetsmannaslentrianen i den inre förvaltningen. Och i Kärnthern, Krain och många andra kejsarstatens provinser skola nöden och penningbristen likväl vara ännu större än i Steyermark. Men till allt detta är, enligt många österrikares mening, Preussen skuld; man gör Preussen ansvarigt för allt ondt, som under de sednaste 20 åren drabbat kejsarstaten, och just fördenskull herrskar nu i Österrike mot den norra grannen denna fanatiska krigslust hos en blott alltför stor del af österrikiska befolkningen. ITALIEN. De polska öfverstarne Bosak och Dombrinski, begge för närvarande i Paris, hafva erbjudit sig att upprätta en polsk legion i italienska regeringens tjenst. Anbudet har icke blifvit antaget. Deremot lärer det vara utsigt för, att en gemensamt af ungrare och polacker sammansatt fremlingslegion skulle bildas. Ett antal afskedade franska officerare hafva äfven erbjudit sin tjenst åt italienska regeringen. Äfven detta anbud har icke för närvarande blifvit antaget, men regeringen har låtit ederbörande taga kännedom om de anmäldas adresser, för att, i händelse af behof, begagna dem. Bland de studenter från Florens, hvilka för några dagar sedan afgingo till armåen, befann sig äfven en 18-årig son till finansministern Scialoja. .Diritto har uppgifvit, att Ricasoli afslagit att, i händelse af krig, mottaga ministerpresidiet i stället för Lamarmora. Nicasoli förnekar, i ,, Nazione, denna uppgift, sägande sig , visserligen icke anse svårigheterna mindre nu än år 1862, men tror sig vara i stånd att göra sitt fidernesland en stor tjenst, genom att med bestämdhet uppträda mot alla de reaktionära försök, som Frankrike i den romerska frågan skulle vilja företaga. Likasom för att ännu mera öka förbittringen i Venetien, är der en ny utskrifning gjord. Hvem som undflyr denna utskrifning skjutes, om han blir fasttagen. Och den som inställer sig släpas norrut, för att göra tjenst i någon af de-tyska förbundsfästningarne, hvilka fästningar äro afskydda af hvarje italienare. Så förbereder Österrike den försoning, till hvilken det med de neutrala makterna förenat sig om en kongress i Paris. FRANKRIKE. Monitören skrifver: , Flera utländska tidningar hafva påstått att ett hemligt fördrag existerar mellan Frankrike, Preussen och Italien, genom hvilket Preussen, i händelse af krig, förpligtat sig att afträda Rhenprovinserna, och Italien, i samma händelse, att afträda ön Sardinien till Frankrike. Vi äro i tillfälle förklara det dessa uppgifter till alla delar äro fullkomligt falska och att franska regeringen ingalunda afslutat något fördrag af sådant slag med någon utländsk makt. Pays har företagit sig att undersöka elementerna för lösningen af de sväfvande frågor, hvilka kongressen har att behandla, bland annat yttrande: ,, Den mest trängande frågan är den venetianska. Så länge denna italienska provins icke blifvit återgifven till Italien, skall Europa befinna sig 1 fara. Det handlar icke mera om huruvida Italiens anspråk på Venetien äro berättigade eller ej, utan vi kunna endast konstatera, att utan ett frivilligt återgifvande af Venetien till Italien är ingen fredlig lösning möjlig. Häruti ligger en ofantligt stor svårighet. De som tro att Österrike skulle kunna försälja Venetien göra sig en underlig id6 om denna regerings värdighet. Men är det då absolut omöjligt att gifva Österrike en territorial skadeersättning? Är det omöjligt att uppfinna en kompensation som anstår detta land, som befinner sig i närheten af dess gränser, erbjuder det samma fördelar och som det fördenskull skulle kunna antaga, utan att dess ära eller värdighet led deraf? Österrike kan, då Italien ensamt tilltalar det, svara: ,I viljen hafva Venetien, kom och tag det! Men konferensen representerar Europa, och om Europa föresloge Österrike icke att försälja Venetien, utan att afträda det mot ett med liknande geografiskt läge lika stort och lika talrikt: pefolkadt område, så kunde Österrike, utan att skada sig sjelft, efterkomma Europas önskan. Då afträdde Österrike icke Venetien till Italien, utan till Europa, och det skulle vara Europa som sedan öfverlemnade detta land till Italien, i det Österh KO — . 2 klaffar .. n1