Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1866, sida 2

från Österrikes sida för omöjligt. Från Wien skrifves d. 16: De trupper, som hitintills utgjort stadsgarnison, hafva nästan alla afgått till Böhmen. I går afgick dit regementet ,,Belgernas konung. Garnisonen härstädes är således numera mycket svag. I stället för två kavalleriregementer befinna sig härstädes blott två sqvadroner och i stället för fem infanteriregementer endast två, hvadan ett stort antal poster blifvit indragna. Från Ungern afgå numera trupper äfven till Italien. Fästena i Syd-Tyrolen, som lemnat mycket öfrigt att önska, hafva under den sista tiden blifvit betydligt förstärkta, hvilket i synnerhet gäller om fort Buco di Vila, som beherrskar vägen till Riva och Judicarien. — I Venetien fortfara myndigheterna att häkta i massa, och de ungerska fästningarne härbergera redan en mängd venetianska ynglingar. Att Österrike icke öppnar kriget med. ett angrepp på Preussen eller Italien är säkert; man skall säkerligen i detta hänseende akta att blotta sig; deremot lär man hafva beslutat att som krigsorsak betrakta en preussisk ockupation af Sachsen, Hannover eller någon annan förbundsstat. Ett annat bref från Wien till Kölnische Zeitung lemnar följande redogörelse för konflikten mellan Österrike och Amerika: Regeringen har gjort allt hvad den förmår för att hafva fria händer för det förestående kriget. Fördenskull har hon också utan betänkande gått ur vägen för en hotande förveckling med nordamerikanska republiken. Det är riktigt, att republikens härvarande gesandt, Motley, på sin regerings uppdrag gjorde föreställningar mot afsändandet af de till Mexiko bestämda österrikiske frivillige. Grefve Mensdorsf svarade honom först, att dessa frivillige icke äro österrikiska trupper, bakom hvilka Österrikes magt står eller som kämpa i Österrikes intresse och på dess uppdrag, utan endast österrikiska undersåter, som låta värfva sig för ett alldeles främmande ändamål och svärja en främmande fana, samt med Österrike hafva ingenting annat att skaffa än att de efter sin återkomst fortfara att vara österrikiska undersåter. Österrikiska regeringen har, förklarade grefve Mensdorff vidare, ingenting vidare gjort än tillåtit den begärda värfningen, och den värfvade, 1000 man starka kåren är icke afsedd att förstärka, utan blott att fylla luckorna i österrikiska frikårer, som redan finnas i Mexiko. Men dessa förklaringar tillfredsstälde icke amerikanska regeringen; hr Motley gjorde ännu två eller tre gånger allt starkare föreställningar. Då beslöt ändtligen regeringen att aflägsna ett under nuvarande hotande utsigter farligt incidensfall. Hon har förbjudit inskeppningen af den redan till Triest sända frikåren och låtit de värfvade, efter deras fria val, återvända till sina hem eller inträda som frivillige i österrikiska hären. Det stora flertalet af detta kraftiga manskap har beslutit sig för det sednare. Och sålunda är Amerika tillfredsstäldt. ITALIEN. Garibaldis bref till krigsministern har gjort stort intryck hos folket, enär härigenom blifvit lagdt i dagen det goda förhållandet mellan den store fosterlandsvännen och regeringen. Genom hela sitt uppträdande nu har lejonet på Caprera ännu en gång visat verlden huru långt det kan gå i sjelfuppoffring. Att han i lugn inväntar det afgörande ögonblicket, och att han då ställer sitt segerrika svärd till Victor Emanuels förfogande, är storartadt öfver all beskrifning. Ty Garibaldi kan naturligtvis icke se diplomatiens tusende bivägar med samma blickar som vanliga menniskor. Otvifvelaktigt är likäl, att det endast varit det bestämda löftet, att tiden för Venetiens befrielse nu är kommen, som bestämt Garibaldi för den korrekta och nästan diplomatiska hållning, som han tagit. Franska tidningen .France citerar med särskild stil ett af Garibaldi nyligen fäldt yttrande, att ,,den dagen snart torde vara nära, då medborgarens pligter skulle stå öfver alla politiska betänkligheter. Emellertid fortgår enrolleringen af de frivilliga. Nicotera, Corte, Lombardi, m. fl. andra garibaldianer äro på värfningsorterna. Vid Capua uppställes under Durando en reservkår il. ett förskansadt läger. Den påflige statssekreteraren har blifvit så förskräckt öfver detta, att han genom nuncien i Paris för franska regeringen beklagat sig deröfver och låtit fråga, ,huruvida, om Venetien skulle genom krig tillfalla Italien, Sepgällande. Härpå säges kejsaren hafva ätit svara, att detta fördrag i hvarje händelse skall vara bindande. Angående Venetien, bemärker ,Italia, att , hela Europa anser denna fråga som afgjord; ingen förnekar Venetiens frigörelse vara både möjlig och nödvändig. Likväl tror geringen bland kongresspreliminärerna bestämt: Venetiens afträdande. ,Italia slutar så: Freden ligger nu i Österrikes nand; det behöfver endast lemna Veneien — och allt är åter godt. Men vi måste önska, att förhandlingarne icke drasa långt ut på tiden, ty vi hafva ingen id att förlora och måste påminna om, att i sedan den 22 April varit i ett slags rigstillstånd. Som kontrast till de patriotiska yttrinzarne i landet, vilja vi anföra den taktik. som de sanfedistiska emissarierna tillråda: Att visa sig resignerad, försonlig med ;ch mot alla; att hopsamla penningar, nen aldrig mottaga pappersmynt, utan stället söka sätta regeringen i så stor oenhet som måiliof är rätta scåttart temberfördraget i alla fall skulle blifval. ingen i Italien, det hofvet i Wien skall ; hafva den visheten att finna sig i denna l nödvändighet, hvarföre äfven italienska re4