Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1866, sida 2

DrelskLIIVare. UTRIKES. TYSKLAND. Den annars väl underrättade Dresdener Journals uppgift, att samtliga intresserade magter redan ingått på kongressförslaget, väntar ännu sin bekräftelse och synes behöfva rättas derhän, att Preussen och Italien antagit det dem i förväg mundtligen meddelade programmet, medan Österrike ännu tvekar. Från Berlin skrifves till Kölnische Zeitung: , Bland fredsvännerna är hoppet om en kongress i stigande. Man gör väl uti att icke hängifva sig åt alltför sanguinisk uppfattning, ty äfven om kongressen kommer till stånd, så sker dock detta, utan att magterna upphäfva sina rustningsåtgärder och utan att de tillerkänna kongressen en skiljedomstols rätt att göra sina beslut bindande. Hvad man således af en kongress har att hoppas inskränker sig till att vinna en tid, hvarunder splittringen inom meningarne i Tyskland möjligen kan blifva något mindre. Men ett sådant resultat kan icke uppnås derigenom att enskiida liberala män inträda i Bismarcks ministere, utan blott genom en fullständig kabinettsförändring. Från alla monarkiens provinser, såväl från Pommern och Preussen, som från Rhenprovinsen och Westphalen, inträffa dagligen petitioner, som bedja konungen, att han framför allt må söka undvika det hotande olycksdigra brödrakriget, åtminstone sålänge som det kan ske utan att blottställa nationens och preussiska namnets ära. Och hitintills saknas i Preussen och öfverallt i Tyskland den öfvertygelse, att vårt lands anseende skulle förlora på en fredlig uppgörelse med Österrike. Det är fördenskull en pligt att använda alla krafter på sträfvandet att upprätthålla freden; denna uppgift är för närvarande vigtigare än till och med en biläggning af stridigheterna mellan preussiska kronan och folket. Liberala statsmän, som ville inträda i kabinettet, för att göra kriget mer populärt, skulle derigenom endast göra sig sjelfve impopuläre. Om deremot nationen slutligen blefve öfvertygad om krigets nödvändighet, om till exempel Österrike öfverginge till angrepp, då skulle säkerligen ett omslag i preussiska folkets sinnesstämning göra sig gällande, framför allt om en inre systemförförändring egde rum. Och ega rum måste den i hvarje händelse. Den stötesten, den förargelseklippa som kallas det konservativa systemet, genom hvilken vi förlorat våra tyska bröders sympatier och hvilken de efterhand vant sig att förvexla med sjelfva preussiska staten — denna förargelseklippa måste aflägsnas. Den uppsattning, som möter oss i denna korrespondens, återfinnes i så sodt som hela den liberala preussiska pressen och i alla de petitioner och resolutioner, som kommunerna i landet insända till konungen eller som antagas på hållna tolkmöten. Ännu i denna stund är preussiska folkets majoritet fredligt sinnad, och bördan af de ofantliga rustningarne har endast ökat förpittringen mot äfventyrarepolitiken. Man antager temligen allmänt, att den deputeradekammare, som skall utgå ur de snart förestående valen, kommer att blifva lika iendtlig mot Bismarckska kabinettet som de föregående voro. Men äfven de politiska män och de tidningar i Preussen, som redan anse kriget oundvikligt och kanske helsosammare än ett återvändande till den förra ståndpunkten med alla dess olösta rågor, påyrka en inre systemförändring såsom det enda vilkor, på hvilket Preussen kan återvinna det öfriga Tysklands sympatier och föra kriget med utsigt till framgång. Mot den s. k. armreorganisationen — samma fråga som föranledde konflikten mellan kronan och deputeradekammaren i Preussen — blir allmänna ropet allt starkare. Hufvudargumentet, som krigsministern v. Roon begagnade, för att försvara armreorganisationen, var, att den skulle göra en mobilisering mindre tryckande. Erfarenheten har nu visat motsatsen. Landtvärnet af första och delvis äfven afandra uppbådet står redan under vapen, i alla grenar af fredlig verksamhet råder brist på arbetskrafter, affärsrörelsen är för mad, fmanserna, trots den utmärkta förvaltningen, i dåligt skick, och nationen känner sin förmåga att bära krigsbördorna