Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 2

verktyg, är, såsom kejsardömets officiella politik, bestämd att maskera kejsarens personliga politik, med hvilken Frankrikes ambassadör i Berlin, Benedetti, anses vara närmast förtrogen. Man påminner icke utan skäl om förloppet år 1859, då Walewski spelade samma rol, som utrikesministern nu fått sig ålagd. Häraf, och endast häraf, torde man kunna förklara de ofta förekommande motsägelserna. Häraf kan också förklaras, att i en rundskrifvelse, som Drouyn de Lhuys nyligen afsändt till Frankrikes diplomatiska agenter hos de tyska mellanstaterna, vigt —i afseende på Preussens förslag till reform af det tyska förbundet — blifvit fästad vid de makter, hvilka undertecknat fördraget i Wien, ja, till och med vid de svenska, spanska och portugisiska regeringarnes åsigter om saken. Prinsens af Oranien närvaro i Paris gifver anledning till många rykten. Till alla de öfriga förvecklingarne kommer ånyo den mexikanska frågan. Till utrikesministeren har nemligen en ny depech ankommit från ambassadören i Newyork, Montholon, hvilken återgifver ett långt samtal mellan honom och Serrard. Då den franske ambassadören anmärkte, att handeln och affärslifvet betydligt tilltagit i Mexiko under det nya kejsardömet, var visserligen Seward villig att erkänna detta, men tillade likväl, att trots de stora materiella fördelar, som Förenta staterna häraf skulle kunna draga, regeringen i Washington alldeles icke tager dessa fördelar i betraktande. ,, För Förenta staternas republik förblir det endast och allenast en principfråga, som aldrig kan tillåta denna republiks regering att erkänna den närvarande regeringen i Mexiko. På högsta ort har man funnit det ytterst obehagligt, att monroedoktrinen så öppet blifvit ställd i förgrunden, och man berättar, att Jules Favre med första ämnar ytterligare tala för påskyndandet af fransmännens utrymmande af Mexiko, tagande just till skäl härför den visshet man nu fått, att kabinettet i Washington aldrig skall erkänna Mazimilian I som mexikansk kejsare. Angående de underliga rykten, som förekommit rörande en fredlig uppgörelse mellan Italien och Österrike, förekommer i ,France följande: ,,Sedan några dagar talas mycket om Österrikes afträdande af Venetien. Vi kunna emellertid med visshet försäkra, att Österrike i de bestämdaste uttryck afvisat Venetiens afträdande till Italien mot penningeersättning. Man har nämnt ett utbyte af Venetien mot Schlesien, men utförandet af denna plan är förknippadt med andra vilkor, hvilkas uppfyllande torde vara ytterst svårt. Bland andra fordrade vilkor är det om ökandet af påfvens verldsliga makt, hvarpå Italien naturligtvis aldrig kan ingå. Det säges äfven, att Österrike, vid ett ifrågasatt afträdande af Venetien, ville behålla fästningsfyrkanten, oaktadt att denna då skulle vara Österrike utan nytta, men årligen kosta millioner. Clement Duvernois uppmanar i ,, Liberte regeringarne att genom öppna förklaringar och handlingar göra ett snart slut på det närvarande odrägliga tillståndet samt slutar med dessa ord: -Den offentliga meningen gör med rätta anspråk på, att man gör ett snart slut på den vedervärdiga situation, som nu varat en månad, antingen detta nu sker genom en kongress eller genom ett krig, ty det nuvarande enerverande tillståndet skall omsider blifva till större skada för de allmänna intressena, än kriget. Allas tankar, både deras, som vilja krig och deras, som vilja fred, uttryckas i dessa begge ord: ,,Finissons-en! RYSSLAND. Emiren af Bokhara har icke allenast ej uppfyllt löftet att ställa på fri fot de tillfångatagna ryssarne, utan äfven angripit det ryska detachement, som, i förtroende till bans försäkringar, dragit sig tillbaka till Syr-Darja. Nu har general Romanosky, som efterträdt general Åschernidjeib i befälet, i riktningen åt Chodschend anfallit en stor bokharisk kavalleristyrka, som blifvit slagen och förföljd 20 werst. Härvid gjordes ett byte bland annat af 14,000 år. Dagens post. TYSKLAND. Ehuru rustningarne fortgå och trupper hopas på ömse sidor om preussisk-österrikiska gränsen, har den politiska ställningen för ögonblicket dock antagit ett något fredligare utseende. Ryssland och England göra stora ansträngningar för fredens bevarande, kongressryktena uppdyka ånyo, och i sjelfva Tyskland synes det för hrr v. Bismarck och v. Beust vara en radikal -omöjlighet att åstadkomma någon solkentusiasm för ett inbördeskrig. Från alla delar af Preussen, från åkerbruksdistrikten såväl som från fabriksstäderna, höjas verop öfver den samvetslösa äfventyrarepolitik, som af personlig äregirighet vill sticka verlden i brand; handel och näringar äro förlamade, jordarbetet lider brist på arbetskrafter, en mängd fabriker har måst inskränka sin verksamhet till ett minimum, och oräkneliga familjer, som genom mobiliseringen blifvit beröfvade stödet af fäder och söner, emotse framtiden med förfäran: Direktionen för den i