Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 2

vudet, och musköten, med det gamla glap pande flintläset, på axeln, gingo frysand fram och tillbaka mellan tältraderna sam blåste i de stelnade händerna, och ur d mörka linnehyddorna framträngde en be synnerlig kör af de mest olikartade, gut turala snarktoner. Kärnan af armn sof lugnt och fast, t han hade ju på den enda svaga punkte af sin front framsträckt ett känslospröt som vid den minsta beröring genast måst gifva ett varningstecken. Men detta var ju otänkart; konunge hade ju sjelf anordnat denna position, oci österrikarne kunde vara glada om ma icke anföll dem. Men om man icke gjord dem något, så gjorde de icke heller nå gonting; det var den allmänna tron inon armån. Men så listigt och obemärkt faran oft nalkas för att krossa sin motståndare, s kan hon likväl ej hindra att hennes annal kande föregås af ett förrädiskt fluidum som egendomligt tynger på den hitintill godtrogne fiendens bröst och manar honon till en instinktartad försigtighet. Infanteribataljonernas chefer hade afto nen förut, och på eget bevåg, gifvit orde att manskapet skulle förblifva i full mun dering under natten, och äfven kavalleri befälhafvarne hade ej låtit sadla af hä starne utan blott aftagit deras betsel. Ännu var allt stilla; skildtvakterna gingt frysande fram och. tillbaka; de sofvand vände sig stånkande från den ena sida till den andra likasom i förkänslan af at snart blifva störda; de vid piketpålarn fästade hästarne frustade, och tid efte annan framträngde från det närbelägn: