Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 2

Hochkirchs kyrkotorn ett långsamt förkli gande timslag likt ett memento mori. Då hördes några gevärsskott, och stra derefter ännu några; derefter blef allt åt stilla såsom förut. Skildtvakterna sträckte halsarne åt d håll hvarifrån ljudet hade kommit; offic rarne i sina tält upplyftade hufvudet frå halmkärfven för att lyssna; men då elde icke upprepades, började de förra åter si enformiga promenad, och de sednare sänkt åter. de tunga ögonlocken för att inslumr. Dylika enstaka skott, som vanligtvis ves lades mellan förposterna, förekommo s ofta att de ej väckte någon större upp märksamhet. Men omkring klockan half fyra på mor gonen smattrade en förfärlig muskötel genom natten; det var i samma ögonblic som de fem bataljonerna inträngde i skar sen. De redan oroade officerarne sprungo ge nast upp, skyndade ut ur tälten och sam lades i tältgatorna för att så vidt möjlig var se och höra hvad som kunde vara färde. Muskötelden tilltog lavinartadt i styrk och mellan tälten såg man genom natten täta slöja ett egendomligt, fosforiskt blix trande, som kom från de afskjutna gevä ren och af det matta eldsken, hvilket ha stigt gled öfver de blanka bajonetterna. Och örat förnam ett besynnerligt ore digt buller, ett aflägset, doft mumlande knakande, hvisslande och stånkande lika som. då döden med sin la framgår öfve skördefältet och nedkastar axen på de; kalla bloddränkta marken. — Gif akt! — Fatta gevär! ropade of ficerarne öfverallt genom tältgatorna.