Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 2

Jag trefvar en stund med näfven och känner slutligen på ena ändan af föremålet en massa styf borstGuds blixt, tänker jag; har du då tagit din kanonviskare med dig till himlen? Han passar egentligen inte här, men du hade honom kanske i handen när du blef skjuten, och då har du i brådskan tagit honom med dig hit. Medan jag sålunda funderade öfver saken hörs åter blåsandet i basunerna, men den här gången alldeles i mitt grannskap. Jag Spritter till och gör en häftig ansträngning, ty jag ville gerna se förbimarschen; men då jag uppspärrar mina ögonlock, vill jag i början inte tro att jag ser ätt. Jag låg på jorden bredvid min kanon och hade riktigt cen omnämnda viskaren i min hand. Då jag nu helt förbluffad blickar omkring mig, ser jag ingen enda af våra kanonierer mera vid pjeserna, utan de ligga alla, den ene här, den andre der, på den våta marken och tyckas sofva. Mina tankar och mitt minne blefvo nu hastigt rediga. Skulle de också hafva druckit kurage? änkte jag; — det vore fan! Jag kastar en blick mot dälden, hvarifrån det förfärliga blåsandet alltjemt ljuder, och ser till min inte ringa fasa en fruktansvärd kavallerimassa åter storma emot vär center. Aha! Der komma basunerna, som jag hörde i sömnen, tänker jag. Men i nästa ögonblick är jag på benen, springer till den kanonier, som ligger mig närmast, stöter till honom med min viskare och ropar: