Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 2

UTRIKE ITALIEN. Det i de sista utländska tidningarne förekommande talet om en fredlig lösning af den venetianska frågan förekommer oss högst förunderligt. Vi kunna icke föreställa oss hvilket, så att säga, mystiskt arrangement, som i denna stund skulle kunna lösa denna gordiska knut. Det kan naturligtvis icke finnas mera än ett enda sätt för en sådan lösning: Österrikes afträdande af Venetien. Detta skulle vara en akt af en större politisk klokhet och storhet, än vi kunnat — trots hans många goda egenskaper — tilltro kejsar Franz Josef; det skulle vara ett drag af vishet, som visste att besegra det habsburgska slägtdraget — envisheten. A andra sidan kan visst icke uppoffringen sägas vara stor, ty hvad är egentligen Venetien för Österrike? En börda, en black om benet — ingenting annat. Vi våga likval icke hoppas på en så lycklig lösning. Den diktatur, som parlamentet medgifvit regeringen, tvångskursen, organisationen af frikårerna, nationalgardenas mobilisering, allt detta är fakta, hvilka bevisa, att Victor Emantel och italienare af alla partier, med undantag af de klerikale, betrakta det förestående kriget som en nationalkamp, åt hvilken landets alla krafter skola offras och som i olyckligt fall endast kan slutas med en total uttömning af alla resurser. Garibaldi och Mazzini stå ännu i bakgrunden, men då ovädret bryter löst, skola dessa stormfågar komma fram. En i Neapel nyligen upptäckt sammansvärjning, som haft talrika arresteringar till följd; banditväsendets tilltagande, sedan den påfliga regeringen funnit sin uträkning vid att släppa ösa en del af de värsta blodhundarne; den klerikala pressens utmanande språk, allt detta är tecken för den enighet i operationer, som råder mellan Rom och Wien — en solidaritet mellan husen Bourbon och Habsburg, hvilken icke behöfver några fördrag att stödja sig vid. Den rol, som flottan är ämnad att hafva i det väntade kriget, träder alltmera tydligt i dagen. Den vid Tarent liggande eskadern är färdig till strid hvilket ögonblick som helst. Andan hos besättningarne skildras som förträfflig. Regeringen underhandlar om inköp af de pansarfartyg, som de konfedererade staterna beställde under inbördes kriget i Förenta Staterna. Flottan, som, efter hvad redan är sagdt, kommer att stå under amiral Persanos öfverbefäl, skall delas i tre eskadrar, af hvilka den första kommer att omedelbart stå under nämnde amiral, den andra under vice amiral Albini och den tredje under konteramiral Vacca. Hvarje armåkår erhåller en postoch telegrafby Sådane äro under d. 5 d:s inrättade i Lodi, Cremona, Piacenza och Bologna. Prins Humbert har, som divisionsgeneral, sitt hufvudqvarter i Pieve di Cento uti provinsen Ferrara. Ett telegram från Catania meddelar, att dervarande municipalitet utsatt en årlig pension under lifstiden af 2000 francs åt hvarje krigsman från Catania, som under det väntade kriget eröfrar en österrikisk fana; en pension af 300 francs erhåller den, som får tapperhetsmedaljen, och 200 francs om året äro bestämda till hvar och en af de stupades familjer. FRANKRIKE. Lamoricieres minnesvård är nu uppställd i kathedralen uti Nantes, sedan de klerikalas ursprungliga plan, att uppresa hans byst på torget i samma stad, mött motstånd från dervarande befolkning. Professor Laboulaye har, för sina i Strassburg under loppet af förra månaden hållna föredrag, af dervarande damer fått i present en mycket dyrbar silfverservis. BELGIEN. Af de utländska regeringarne synes den i Brissel hafva mest lagt vid sig kejsar Napoleons tal i Auxerre. Man vill till och med veta, att konung Leopold TI tagit saken så allvarsamt, att han vändt sig till London för att förskaffa sig visshet om, huruvida nämnde tals afsigt verkligen kunde. vara att hota Belgien. Lord Clarendon EN