Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1866, sida 2

—Ni måste hålla kikaren stadig kanonier, sade marketenterskan, — annars kan ni naturligtvis inte få se något. Jag bemödade mig nu att göra det; men plötsligt blef jag så häpen att mina knän började darra, och jag så när hade tappat glaset. — Min Gud, hvad kommer åt er? frågade madamen och betraktade mig orolig. — En kula kan inte ha träffat er, ty då skulle man ha hört smällen. — Nej, sade jag, sedan jag hade sansat mig litet, — jag blef så häpen emedan plötsligt en stor kanon med hela sin servis stod så tätt framför min näsa, att jag kunde hafva tagit på honom. — Men nu är han borta igen. Marketenterskan skrattade högt. — Ja, återtog hon, — det är ju som jag sagt; kikaren bringar allting så nära att man kan tydligt se det; derför måste generalerna också ha dem, för att kunna veta hvad som hinder på den fiendtliga sidan. — Nå, titta en gång till, nu blir ni väl inte rädd mera. Jag riktigt skämdes och satte tingesten åter framför ögat för att dölja min förlägenhet. Jag erhöll snart en fast bild. I — Nå, hvad ser ni då? frågade markez som tycktes vara road af upptåget. Ett litet hvitt hus, sade jag, — med ett hvitt lider der bakom, samt till venster ett par trän. — Ma! sade madamen, — det är förn La nee vid stora w kg serat der förbi. — Ser ni ingenting an