Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1866, sida 2

keslagit. ö UTRIKES. ITALIEN. De italienska tidningarne innehålla alltmt artiklar, glödande af entusiasm, tör en stora fråga, som nu skall lösas med värdet. I en sådan artikel heter det: Endast om Österrike vill ingå på ett) redligt afträdande af Venetien kan det lifva fred. Italien vill och måste — för tt tala med Bixio — slutligen visa verllen att det icke blott är ett folk ale sår are. Det känner hurn det en g ändigt måste vi : MEL icke nu. rike Österrike koncenrerade trupper i Venetien, drog kroaterna ill landet, hotade Italien och tvang det utt rusta sig till motvärn. Österrike må m bära följderna af sina hotelser! Det ir ett lugnt och värdigt språk, utvisande or tillförsigt till den saks rättvisa, som riden gäller. FRANKRIKE. Rouhers tal i lagstiftande fö ; angående Frankrikes ställning till de italienska, preu ka och österrikiska konfsiikterna, lydde så här: Mina herrar! Åtskilliga medlemmar af lagstiftande förunlingen hafva ansett pröfningen af lagrslaget för kontingenten för året lämpa g för en diskussion öfver detyska angegenheterna. Regeringen anser serligen en sådan diskussion stöta på allvarsamma gheter. Men i ett ögonllick då hela år verldsdel är uppfylld af krigsrykten och den offentliga meningen inta agen af de största farhågor, anser sig regeringen vara skyldig att göra så denna församling som hela landet noga bekant med karakteren af dess hittills följda politik, dess närvarande hållning mo de tyska makterna och isynnerhet dess ställning till Italien. Denna pligt vill jag iullgöra genom en förklaring, hvars korthet icke skall utesluta klarhet och precision. Den af regeringen i fråga om Elbehertigdömena följda politiken har alltigenom varit fredlig. Ända från början, liksom i alla de olika faserna af frågan, har regeringen följt en sådan politik; i Köpenhamn, vid konferenserna i London, i Wien och Berlin har den gifvit råd till moderation och vishet samt fortsätter icke mindre energiskt sina bemödanden, för att skydda den europeiska freden mot beklagansvärda konflikter. Hvilken vidunderlig mo skulle icke det vara om regeringen i dets inre angelägenheter arbetsue på f ökandet af det allmän. välståndet och anordnandet . internationella högtidligheter, men i afseende utlandet v ag likgiltig för de faror, hvilka kunna framkallas genom tvenne partiers lidelsefulla afundsjuka! Våra bemödanden för fredens upprätthållande hafva således endast till gräns den fasta viljan att icke ålägga Frankrike någon förbindelse, utan i stället strängt bevara dess handlingsfrihet till de makter, som äro invecklade i konflikten. Var det i afseende på dessa frågor, hvilka hvarken beröra landets ära, värdighet eller direkta intressen, icke den kejserliga regeringens pligt, sedan den öppet uttalat sina fredstendenser, att hafva ull rättesnöre en loyal och uppriktig neutralitet samt full frihet att, allteften de sig utvecklande händelserna, bestämma sig? : Serskilda pligter voro oss ålagda i afseende på en nation, vid hvilken traditionella sympatier och ett ungt militäriskt kamratskap förbinda oss. Italien må anse sig kalladt att aktivt intervenera i den strid, som hotar att utbryta mellan Ös se och Preussen. IIVar och en nation är domare öfver sitt eget öde; vi ega ingen rättighet till örmynde ap öfver Italien, som är fast i sina beslut, likasom det äfven är ansvarigt för dem. Men det intresse vi hafva för Italien har nödgat oss att kategoriskt uttrycka våra äsigter till detta land. Vi hafva derföre flera gånger förklarat, att huru vi än ogilla ett anfall af Österrike mot Italien, så äro vi fullt beslutna att låta Italien ensamt bära de risker, som torde uppstå genom ett anfall på Usterrike. Regeringens förklaring resumerar sig till tre ord: fredspolitik, loyal neutralitet, full handlingsfrihet. Regeringen hyser den tillförsigt att detta rättesnöre, som upprätthåller vårt fulla oberoende, är i harmoni med sanningen och rättvisan samt fördenskull förtjenar lagstiftande kårernas och landets gillande. erlig diploma isk finhet, synes detta äl egnadt att ämm mera höja krigslusten i Italien, då det deremot, helst med illägg af kejsarens, i gårdagens telegram da, yttrande till mären i Åuxerre, borde verka afkylande för Österrike. Den historiskt bekanta habsburgska envisheten torde emellertid icke böja sig ens för såmåste hålla kikaren stadigare, kanonier. sade marketente n. — annars