Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1866, sida 3

Blandade ämnen Ordens-statistik. Sedan år 1844 har antalet ,.behängda personer inom Sverge ökats från 2,622 till 4.500. Värdet af utmärkelserna står naturligtvis i förhållande till deras mängd! En gammal jägare från Skog, Jan Jansson i Kallbäck, sände nyligen till Gefle-Postens redaktion sin helsning. Gubben är född 1774, men är ännu i full besittning af själsförmögenheterna samt går hvar dag på arbete, om ock ej så strängt. I yngre dagar samt äfven under mannaåldern var Jan Jansson en väldig jägare och hans rykte som lodskytt var spridt vidt kring provinsen. Hagelbössan föraktade han djupt och kunde aldrig förmås aflossa ett skott ur sådant gevär. För tjäderjagten var gubben alltid mest lifvad, och snart sagdt oräkneliga äro de ,tuppar som fallit offer för hans sällan felande lod. En gång under en sådan jagt hade gubben råkat glömma kulpungen hemma och blef naturligtvis utom sig af förtviflan, då han snart fick höra tjädern slå friska spel. Utan att ega någon förhoppning att komma öfver bytet, sprang dock vår jägare efter spelet och fann snart att Pelle spelte nere på marken. En djerf tanke upprann då i skyttens hufvud: han beslot taga honom med bara händerna, för hvilket ändamål han sakta och med noggrannt iakttagande af spelets gång kröp på händer och fötter mot den intet ondt anande tuppen. Gynnad af mörkret lyckades det vår hjelte att komma nära, helt nära: nu gäller det! Jan Jansson sträckte ut armen för att fatta sitt rof, men fågeln observerade denne i samma ögonblick och lyfte vingarne till flygt samt lyckades äfven undkomma — med förlust likväl af några stjertfjädrar. Charles Dickens korp. Dickens var engång den lycklige egaren till två rikt begåfvade korpar, af hvilka den ene träffades af en förtidig död, efter en alltför stark frukost. Den andre och klokaste har af egarens mästarehand blifvit skildrad på följande sätt: , Denne vises första handling efter sin väns död bestod deri, att han försäkrade sig om all dennes qvarlåtenskap och uppkrafsade alla de ostkanter och slantar, som den aflidne nedgräft i trädgården. Arbetet kostade oändlig möda och öfverläggning, och han egnade sig deråt med sin karakters hela energi. Men då han lyckligt fulländat detta värf, slog han sig på att studera stallspråket som han snart blef så fullkomligt mäktig, att han kunde sitta hela dagen utanför mitt fönster och spela kuskens roll. Tyvärr har jag icke hört hans bästa konstycke, då jag icke kunde följa hans förra husbondes uppmaning att ,,visa korpen en drucken karl, om jag ville se hans förnämsta konst, emedan endast nyktra personer kommo i hans närhet. Men icke desto mindre förvärfvade han sig min djupa högaktning. En gång träffade jag honom helt oförmodadt en qvarts timmas väg från min bostad på en gata, der han gravitetiskt promenerade fram och tillbaka, visande prof på sina konster för en skådelysten folkhop. Aldrig glömmer jag hans allvarsamma uppsyn midt ibland den stojande omgifningen, och lika litet det hjeltemod, hvarmed han, för att icke bli hemburen, försvarade sig bakom en brunn tills han besegrades af öfvermakten. Han dog vid unga år, måhända emedan stora snillen sällan bli gamla, kanske också emedan han tagit något skadligt ämne i munnen och derifrån låtit det falla ned i magen. Detta sednare antagande är så mycket mindre osannolikt, som han visade stor förkärlek för en trädgårdsmur, der han hackade bort all rappningen, och krossade otaliga fönsterrutor under det han lösryckte och slukade stora stycken af bly-infattningen, samt slutligen förtärde hälften af en trädtrappa om sju stegs längd. Äfven denna korp sjuknade och dog framför kaminelden, sedan jag haft honom tre år. Ända till sista ögonblicket riktade han sina ögon på ett stycke kött, som rostades, och föll plötsligt på rygg under dödsropet: .Kuckhuk ! James Stephens. En författare i parisertidningen ,,La France berättar följande om sin sammanvaro med den ryktbare fenianchefen: Vi ha haft den lyckan en af de sista aftnarna att tillbringa flera timmar i sällskap med James Stephens, den irländske senianchefen. Vi voro hos en berömd akademist, som ville bereda sina gäster den öfverraskningen att få se den man, som i detta ögonblick förorsakar den engelska regeringen så lifliga bekymmer. James Stephens befinner sig i full mannakraft. Man kan icke precist säga hur gammal han är; men säkert är, att han tillryggalagt sitt fyrationde för flera år sedan. Han är af medelhöljd, välväxt och för sig bra. Han har ljust skägg och hår, och blå ögon fulla af liflighet. Den afton vi sågo honom var han klädd med elegans och intog en oforänderligt anspråkslös hållning; han väntade att tala tills han blef tillfrågad, då han svarade enkelt och på det naturligaste sätt i verlden. Som man kan föreställa sig, blef Stephens aftonens hjelte. Man frågade honom om detaljerna af hans tillfångatagande, hans befrielse, hans planer. — Mitt tillfångatagande, sade han, egde rum emedan jag : ille det. Sedan flera timmar jag att man. Ar