Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1866, sida 2

Den förste talaren upptog från bordet ett missiv, som hade anländt samtidigt med det stora bretvet, uppvecklade det med vigtig min, harklade sig tvenne gånger och läste derefter med monoton embetston: Från öfverrätten i Marburg, breri manu, för tillrättafinnandet at adressaten, till amtet i Kirchhayn. Från amtet i Kirchhayn, hreri manu, för tillrättafinnandet af adressaten, till amtet i Schweinsberg; från amtet i Schweinsberg, dito, dito, till amtet i Amöneburg; från amtet i Amöneburg, dito, dito, till amtet i Bellnhausen; från amtet i Bellnhausen, dito, dito, till amtet i Rauschenberg. Sedan skrifvaren uppläst detta, sammanlade han åter sorgfälligt missivet, harklade sig tvenne gånger och blickade länge samt allvarligt amtbudet i ansigtet. — Underbart! sade han slutligen. — Högst underbart! bekräftade den andre, i det han strök sina borstiga mustacher uppåt, så att den röda nästippen nästan försvann deruti. — Herr amtmannen befinner sig äfven i den högsta spänning, fortfor den magre, spinkige skrifvaren, efter en lång paus. — Jag finner det naturligt. — Mycket naturligt! bekräftade amtbudet, i det han sökte gifva sina ögon en viss, tjensteenlig glans. — Brefvet innehåller en betydlig summa engelskt pappersmynt, fortfor skrifvaren, — och dessutom finns deruti någonting rundt och hårdt, som gör det så tungt. — Detta fall förekommer mig dunkelt. — Mycket dunkelt! bekräftade amtbudet och gaf sitt slöa ansigte ett begrundande uttryck.