Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1866, sida 2

de till en i många hänseenden slående semförelse mellan parlamentets verksamhet och arbetarnes. Han påpekade, huruledes desse sednare, kämpande med en bristfällig skolbildning och tusen andra hinder, skridit till lösningen af ett utaf samhällets och nationalekonomiens svåraste problemer, i det de med en organisationsförmåga, en sammanhållning och ihärdighet, som saknar exempel, grundlagt dessa produktivföreningar, hvilka på industriens område täfla med de stora kapitalisterna och göra så mycket för att höja sina medlemmar ej blott i ekonomiskt, utan ock i intellektuelt och moraliskt hänseende. Med dessa lysande resultater af arbetarnes samhällsbildande kraft jemförde han hvad parlamentet, utrustadt med magtens attributer, hitintills åstadkommit på lagstiftningens väg till den stora massans fromma, och jemförelsen utföll ej till parlamentets fördel. Han påpekade slutligen, att den lagstiftande församlingen kunde hafva mycken nytta af att inom sina helgade murar höra en och annan arbetare yttra sig i sådane frågor som dem om förhållandet mellan arbets-herrar och arbetare, om bostädernas förbättring, inskränkning af skadliga näringsfång o. s. v. — De förnämsta talarne voro för öfrigt å den reform-fiendtliga sidan Lowe, Bulwer och Disraeli; å den reformvänliga John Stuart Mill, Bright och Gladstone. Lowes tal var ett mönster af elegans, uppfyldt af fyndiga vändningar och bestickande bilder; Bulwers ett utarbetadt rhetoriskt föredrag, Disraelis ett försigtigt statsmanna-opus, afsedt att dräpa regeringens reformförslag, med skonande af sjelfva reformprinciperna, hvilka ju äfven lord Derhys torykabinett funnit skäl uti att efter omständigheterna adoptera. Mot toriernas och mellanpartiets argumenter framförde John Stuart Mill med en segervand fältherres kalla lugn och säkra öfverblick sin logiks väl ordnade kolonner, som öfverväldigade den ena fiendtliga positionen efter den andra och lemnade bakom sig dessa förskansningar som ruiner af mot hvarandra svärjande sofismer. Bright höll ett af sina praktiska tal med en demokratisk theori i bakgrunden, hyilket med klarhet belyste partiernas moraliska motiver, de grunder i de närvarande förhållandena, som göra en förändring önsklig, den föreslagna förändringens verkliga vidd och sannolika resultater, samt slutligen de följder, som vore att emotse af förslagets förkastande. Talet erkändes äfven af motsidan som ett mästerstycke af enkel och solid vältalighet. Gladstone, den siste talaren i den stora debatten, hopsummerade alla de skäl, som förelågo för reformbillens antagande; skarpsinnighet i resonnementet och en värma, som utstrålade ur en uppriktig öfvertygelse, gjorde hans tal till en värdig afslutning af debatten. Denna bevistades, särdeles under den sista dagen, af ett auditorium, som till trängsel uppfyllde försalarne och gallerierna. Damernas galleri började först mot kl. 1 på natten glesna; de manliga åhörarne, bland hvilka en mängd medlemmar af Carltonblubben och reform-klubben, höllo, trots den qväfvande hettan, ståndaktigt ut till kl. 4 om morgonen, då voteringen egde rum. För de arma tidningsrapportörerna, hvilka måste uppmärksamme och anteckna hvarje ord, som nere i salen offentligt yttrades från kl. 6 e. m. till 4 om morgonen, var väl denna natt en af de svåraste de haft; de tycktes ,, matta som höstflugor, när de ändtligen lemnade sina platser. De hafva ett särskildt galleri, som skydda dem mot trängsel, och detta är icke mer än rätt och billigt, ty de utgöra oemotsägligt den vigtigaste delen af publiken, emedan genom dem och deras beundransvärda skicklighet att återgifva ord för ord talarnes yttranden hela brittiska allmänheten kan sägas vara såsom åhörare närvarande i landets lagstiftande församling. —