Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1866, sida 2

säges emellertid franske utrikesministern hafva gifvit ett sväfvande och undvikande svar. ,,Pays skrifver: ,, Vi kunna icke inse orsaken till det som föranlåter Österrike till initiativet för en strid, som måste taga utomordentliga proportioner och undergräfva hela Europas välstånd. Hvem än må blifva segraren, skola både den segrandes och besegrades materiella intressen komma att lida oerhördt afbräck. — — Österrike synes hafva skapat en fara, för att sjelf kunna tro på den. Ställningen mellan Frankrike och Österrike synes i denna stund högst betänklig. De franska officiösa organerna skärpa språket allt mer och mer. Felet är Österrikes — detta är hufvudthemat. Och det kan väl hända, att oraklet i Tuilerierna skall i sinom tid lemna ett för Österrike lika förkrossande svar som — år 1859. STORBRITTANIEN. Den ringa majoritet, hvarmed regeringens representationsförslag vid dess andra lösning segrade i underhuset 318 röster mot 313 — är att tillskrifva flera orsaker, förnämligast finansministern Gladstones bestämda vägran att framlägga sin plan till en ny fördelning af parlamentsplatserna mellan Englands kommuner. Denna hans vägran gjorde dåligt intryck på flera medlemmar af det liberala partiet, och fördenskull afföllo dagligen några af dem från regeringen och sällade sig till den skara, som hade samlat sig kring lord Grosvenor och understödde hans proposition, att reformfrågans behandling skulle uppskjutas, tills regeringen framlagt en fullständig reformbill, det vill säga en som inom samma ram omfattar såväl valrättens utsträckning som parlamentsplatsernas omtördelning. Under dagarne närmast före voteringen rådde några af ministrarne, att regeringen före det afgörande ögonblicket skulle bekantgöra sin plan med hänseende till den sednare frågan, men detta afvisades af Gladstone såsom ett tecken till svaghet, hvilket ofelbart skulle framkalla motståndarnes hån. Gladstone har nu fört sitt skepp genom bränningen och tilltvungit sig husets förtroendevotum, men skeppsbrottet var så nära och majoriteten så knapp, att frågan uppstår, om ministeren kan förblifva vid statsrodret. Också hafva rykten kringflugit, att lord Russell och hr Gladstone, representationsförslagets egentlige upphofsmän, skulle afgå och drottningen öfverlemna åt lord Stanley att bilda en ny regering. Lord Stanley, ehuru son af torypartiets ryktbare chef, lord Derby, är dock ingalunda en tory af srent vatten; han har tvertom i åtskilliga punkter skilt sig från detta partis politiska program och omfattat liberala åsigter. På grund häraf ansåg man honom särdeles lämplig att bilda ett s. k. fusionskabinett, bestående dels af de mer , likgiltigt liberala inom den nuvarande ministeren, dels af yngre tories sådane som lordarne Carnarvon och Cranhorne samt sir Stafford Northeote, dels slutligen af medlemmar, tillhörande det nya af hr Lowe bildade mellanpartiet. Hr Lowe skall emellertid hafva bestämdt vägrat att inträda i en ministere med en tory till ledare; hans ideal är en parlaments-styrelse, bildad af just de elementer, som nu befinna sig i underhuset, en styrelse tillräckligt liberal att befrämja andligt och materielt framåtskridande samt förlama inflytandet af torypartiets falska grundsatser och fördomar, men å andra sidan äfven tillräckligt exklusiv och aristokratisk för att hålla nationens stora fertal, arbetarne, utanför författningens gränspålar. Men vägrar detta mellanparti att räcka tories handen, så har en tory-ministere ytterst ringa utsigter, ty är det svårt för Russellska kabinettet att styra med den ringa majoriteten af 5 röster inom underhuset, så blir väl torypartiets uppgift att styra med 60 rösters minoritet än kinkigare. Den oerhördt långa och af flesa pauser afbrutna reformdebatten har visserligen haft sina glänsande momenter, men i det hela förefallit tråkig tillochmed för dem, som med största deltagande följt saken. För utlandet har diskussionen naturligtvis haft ännu mindre intresse än för brittiska allmänheten. Vissa punkter i densamma förtjena dock framhållas. Så till ex. uttalade lord Elcho (liberal-konservativ) utan tvifvel de yttersta skälen, på hvilka den reformfiendtligt sinnade delen af aristokratien grundar sin fruktan, då han förutspådde, att ett parlament, som verkligen representerade engelska folket, skulle förvandla den närvarande , kongliga republiken till en demokratisk republik, afskaffa statskyrkan och upphäfva stamhus-institutionen. Hughes, representant för Lambeth (en af de få kommuner, der arbetarnes votum bestämmer valet), tog för sitt reformtal en originel utgångspunkt, som ledTT — — I Dan första talaren umnto från hordet!