Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 1

UT RFIC110(101, VIDTAR ACv AHHUurRpärdigaste af alltsammans torde vara, att allt qvarstår såsom i August II:s dagar. På samma gång vittna en mängd arbeten om hans totala brist på smak och verksligt konstsinne. Hans guldsmed Dinglinsger har presterat vidunderliga saker, såsom miniaturelefanter beklädda med juveler, en stor plan framställande stora Mogul i sin I trädgård, ett smaklöst arbete, hvarpå Dinglinger arbetat i 8 år med 18 biträden och hvarför han lärer erhållit i arbetslön öfsver 58,000 thaler, utom naturligtvis de dyrbara materialerna af guld, juveler och äkta perlor. Vid den tid, då den borgerlige mannen fann sin stolthet uti att visa sitt rika silfverskåp, var det förklarligt, att en j fruste kunde finna sin ära uti en slik saming. Utomdess finnes i Dresden en mycket rik och dyrbar vapensamling, en porslinssamling, ett storartadt bibliotek om 500,000 band, ett antiqvitetskabinett med de dyrsbaraste pretiosa af antika statyer, bronzer, . s. v. myntkabinett, naturhistoriska samlingar, m. m. De fleste af dessa samlingar befinna sig Juti den för dem uppförda storartade museiI byggnaden, utförd i den yppigaste renaisssance-stil af August II. Särskildt bör nämnas museum för gipsafgjutningar af antika soch några få moderna statyer, hvarest man såterfinner i afbildningar, som med full troshet återgifva orginalen, dessa öfverlefvor af antikens konst, hvilka ännu stå oupphunna, såsom den Milesiska, den Mediceiska och den Capitolinska, Venus, Apollo sdi Belvedere, Laokoonsgruppen, den sofyande Endymion (hvartill orginalet finnes i Stockholm), den döende galliern, Parthenons fris, m. m. Om denna samling, som tillhör den sednare tiden, ej kostat summor ens jemförliga med de förutnämnda samlingarne, så utgör den dock en rik källa till njutning och studium för hvarje älskare af den sköna konsten. Man borde kunna antaga att ett folk, som har tillgång till dylika konstskatter, skulle blifva småningom estetiskt bildadt, åtminstone hvad ögats skönhetssinne angår. Jag befarar dock, att det är mindre fallet här, och att samlingarne betyda mera för främlingarne än för stadens egen befolkning. Måhända är det ock sjelfva öfverflödet, som verkar försvagande eller förslappande på den estetiska känslan. Trots de stora salarne möter dock öfverallt en öfverlastning, som slutligen tröttar. Endast Rafaels och Holbeins madonnor hafva fått sina särskilta rum, der de kunna betraktas utan reflexer från omgifvande taflor. Det är museernas olägenhet i allmänhet, när de växt till alltför stora dimensioner. Men så kommer väl den tid, då de samlade skatterna åter utgå i lifvet. Dresden gör i allmänhet ett särdeles godt intryck genom den borgerlighet, hvaraf allt bär prägeln. Det skulle, förefaller det mig, vara hardt när omöjligt att vara politiker i denna stad, om man ock ej gerna kan undgå att då och då politisera, hvilket är oskiljaktigt från den tid, hvari vi lefva. Således föll det alldeles af sig sjelf att i går afton ett litet sällskap, efter den tidigt intagna supåen i hotellets matsal, stannade qvar till sent på natten för att diskutera dagens frågor. Denna diskuson blef understundom ganska högljudd, ty meningarne voro mycket stridiga, och man faller då lätt i den ovanan att öfverbjuda hvarandra i högljuddhet. Der voro två unga män, praktiserande ingeniörer, som båda nyligen genomgått den 3-åriga preussiska krigstjensten, och der satt midt emot dem en adlig f. d. preussisk officer, junker och Bismarckian af renaste vatten, men derjemte en mer än vanligt beläst man, med god argumentationsförmåga. Midt emellan dem, vid bordets öfversta ända, satt värden sjelf, en uppenbar hatare af det preussiska systemet. Samtalen voro ur flere synpunkter ganska lärorika. Vår junker fäktade med båda händerna, parerade väl och gjorde då och då ett utfall, som skyddade honom för vidare stötar, derigenom att hans motståndare måste ställa sig på defensiven. Det vore alls icke sannt, försäkrade han, att i preussiska armen rådde en sådan motvilja mot officerskårerna, som de unge männen påstodo. Om sjelfmorden var ej att tala, då sådana inträffa alltid just i denna ålder, oberoende af militärtjensten. Vill man ej klaga öfver maktmissbruk, då man har rätt dertill, så är det ju hvars och ens egen skuld. Att officerarne, då deras soldater råkat i klammeri med borgare, söka skydda de förra mot åtal och straff, bevisade ju att man stod på deras bästa. Att en officerskår skall hafva ett ord med innan den emottager en ny kamrat, var väl i sin ordning, då man med denne skulle derefter inträda i dagligt umgänge. Den militära öfningen kunde nog vinnas utan vare sig 2eller 3-årig garnisonstjenst — den kunde vinnas på 6 veckor — men den militära andan, disciplinen, den ovilkorliga lydnaden, den kunde ej vinnas annat än i garnisonstjensten, och den dock oundviklig, derest en armå skall vara slagfärdig, och-ej vara blott en försvars-arme. Öfficerskären måste tillhöra den bildade samhiällsklassen, om den skall kunna uppfylla sin bestämmelse, och derföre vore avancementet ur de lägre graderna ej praktiskt, om det ock egde vissa fördelar. Naturligtvis saknades det ej skarpa svar till ett sådant tal. Då den närvarande ensken föll in i talet med den anmärkning, att det, vid tillfälle af krig, sannolikt skulle inträffa, att den garnisonerade armeen finge eftergifva af sin fredsdisciplin, men att deremot den medborgerliga hrmen skulle se sin disciplin, i farans stund, mycket skärpt, så ansågo de båda ingeniörerna detta vara ovilkorligt sannt, hvad den preussiska armåen anginge, hvaremot åsigten i någon mån bestriddes af dea mnmäAntatåiä dana