Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 1

d 1 ö ger en god del afguderi, hvartill äfven Göteborg den 16 Februari 1366. 15366 Bref. (Från Hand.-Tidn:ns utgifvare.) Dresden den 27 April 1866. Under hela vägen mellan Berlin och Dresden, med undantag måhända af trakten närmast sistnämnda stad, möter ögat endast en ofantlig slättbygd, der menniskorna söka afvinna den magra jordmånen — bestående af fin sand uppblandad med ett ringa mått af matjord — skördar i säd eller raps (något gräs kunde jag ej upptäcka); här och der afbrytes dock enformigheten genom en liten skogsplantering. Trakten är äfven glest bebygd. — För ett och annat årtusen tillbaka måste denna del af Tyskland hafva framställt samma anblick, som Afrikas sandöknar i denna stund. Solen gick ned vid horizonten af dessa fält såsom på hafvet, återspeglingen saknades dock, och när den sista punkten af det försvinnande eldklotet sjunkit bakom synranden, lemnade det föga spår efter sig. Nu syntes åter månen, så att det äfven under natten var möjligt att lefva något i den yttre verlden för den som ej föredrog sömnen inom den slutna kup6en. De historiska namnen Grossbeeren och Jäterbock äro nu fästade vid små jernbanstationer. Luckenvalde — ett nytt namn — beredde ett öfverraskande afbrott i den stora sandöknen genom ett stort antal höga ångskorstenar, som antydde på betydande fabriksanläggningar. De enda ord, som in mot natten hördes i den fullpackade kupåen, talades på svenska. Att engelsmannen der borta i det ena hörnet, igenkänd på sin gråa drägt och sitt långa röda skägg, var helt tystlåten, kunde ej förundra. Deremot torde det vara något ovanligt att 4 tyskar ej vexlade ett ord på flera timmar. Snart blef tystnaden fullkomlig och stördes ej förrän dörren öppnades och konduktören ropade: Dresdend. Det var rätt behagligt att några minuter derefter få hamna i ett godt borgerligt hotell (-Zum Kronprinz), der man genast rönte känslan af att ej vara utsatt för ett Berlinerliotells syndighet att afplocka den resande hans penningar. Det finnes ett väsen, som spelar en mycket stor roll i Dresdens sociala lif, och det heter: Rafaels Madonna. Det namnet drager till den gamla staden vid Elben tusental af resande från de aflägsnaste länder: afbildningar af denna Madonna synas också öfverallt, i hvarje bokoch konsthandel, i fotografernas lådor och sannolikt i hvarje enskild boning. Att hafva besökt Dresden utan att hafva sett Rafaels Madonna, vore väl något oerhördt; hvaremot man alltför väl kan tänka sig att en person af Dresden ej sett någonting annat än denna Madonna. Det är dock tydligt att härutinnan ligprotestanterna hemfalla, särdeles med hänsyn till den utomordentliga rikedom på andra utmärkta konstverk, hvaraf det verldsberömda Dresdener-galleriet är i besittning. Hade man ett galleri, hvari denna herrliga målning sutte ensam bland underordnade, då kunde jag förstå denna Madonna-kult; nu måste man dela sin beundran äfven till andra mästerverk, hvilka göra det Rafaeliska äran stridig. Jag vet alltför väl att detta tal innebär groft kätteri inför den stora mängden af Madonna-dyrkare. Man borde dock nna våga det, när rivalerna till Rafael äro: Corregio, Titian, Murillo, Ribera, m. fl., med ett ord allt hvad målningsconstens historia har berömdast. Och detta ej enstaka taflor af hvarje mästare, utan många. Det kan naturligtvis ej ifrågakomma att här göra ens en ganska kort beskrifning på Dresdens målningsgalleri — vare det nog sagdt, att så mycket jag hört talas derom, så hade jag dock ingen aning om ådana oerhörda skatter. Af de 2.072 Å J ( jq oljemålningar, som äro upphängda i dessa gallerier, tillhöra nära 690 den italiensk ka skolans mest berömda mästare. Deri ingå Corregio med 6, Paulo Veronese med 15, Guido Reni med 10, Titian med 10, Rafael med den sixtinska madonnan, m. fl. Af Murillo finnas blott tvenne och af Ribera 13, af Velasquez 3, o. s. v. Den! nederländska skolan är mycket rikt representerad. Så framträder Rubens med 351: 1 ; stora målningar, framställande mer eller mindre lunsiga qvinnofigurer, Van Dyks med 19, 0o. s. v. Frågar man huru det varit möjligt, att så utomordentliga konstskatter kunnat samlas till detta lilla land, å finner man samma förklaring härför. som för de fabelaktiga rikedomarne i det sf s. k. Gröna Hvalfvet, nemligen att der satt en furste för öfver ett århundrade se-t dan på Sachsens thron, som hade passi nen att samla konstsaker och konstig ker ända till den grad hos sig utbildad, ! att han rentaf sålde ett sachsiskt rege-: mente soldater till Preussen för ett par!1 dyrbara porcellänsservise (detta regemente!lärer ännu i preussiska armåen bära nam-net: .,porcelläns-regementet). Denne furi 1 0 1 ste var den äfven i svenska bistorien bekante August II, med hvilken Carl XII förde den långa striden om Polens krona. Han använde alla sitt rikes tillgångar på att sammanföra dessa märkvärdiga saker, i som nu utgöra för Dresden en icke ringalt källa till inkomst, då de årligen hitlocka : tusental af resande. Samlingarne hafvasf sedermera och ända in i våra dagar blif0 i 0 f vit förökade. Jag nämnde det Gröna Hvalfvet, eller f det ofta omtalade ,,Grines Gevölbe. De o oerhörda rikedomar, som här ligga för darnes blickar uti diamanter och anä nerlor, guldoch silf-sa cuben m.