Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1866, sida 2

stater böra de smärre närbeslägtade grannfolken förena sig så vidt möjligt är, i stället för att, darade af en blind misstro och af en olycksbringande sjelfständighetsmani, som närmar sig det tragikomiska, tvista med hvarandra om småsaker, spåra amalgamationstendenser i hvarje förslag, som afser ett broderligt närmande och envist fasthålla den isolerade ståndpunkt, som de i sin kortsynthet anse som en borgen för fortfarandet af det nationella oberoendet. Detta är en iögonfallande sanning; också hafva åtskilliga af Norges ädlaste och upplystaste män på sista tiden öppet erkänt vigten för deras land af en politik i den antydda riktningen, särdeles sedan vår gamla ständsrepresentationsförfattning, som så på andra sidan Kölen, blifvit afskaffad. Det är också att hoppas, det de begge rikenas inbördes förhållanden snart komma att ordnas i unionsvänlig riktning, och — om dervid, såsom konstiomitens majoritet antyder, ståthållarefrågan skulle komma att lösas enligt den norska uppfattningen — att andra stadganden af större betydelse för de begge nationernas broderliga samlifi stället skola upptagas i den nya mellanrikslagen.