Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 3

Den första lärkan. (Ur Wenersborgs Tidning.) Välkommen du, som ifrån söderns jord, Der evig sommar svurit tro åt verlden, Till oss i snöig, kall och frusen Nord Bland höga fjellar styrde glädtigt firden! Du kommer leende och glad och from, Att oss med vårens första budskap lifva. Och hvad begär du? Ack! din helgedom En tufva är vid foten af en drifva. Men du är nöjd; du vet ju det också, Att vintren snart vid solens kyss försvinner. Då sorla bi , sjunga boljor blå Och herrlig vår, fast kort, hos oss du finner. Men hvarför synes du så rädd ändå På lätta vingar emot höjden svinga, Att låta der i klara athern blå Din sång harmoniskt mildt emot oss klinga? Ar det för jagarn, som så tyst der står? — Var lugn för honom, hulda sångarinna! Ej lurande uppå ditt lif han går Och ej hans lod försåtligt dig skall hinna. — Du rädes inte, men blott fruktan bär; Din rena sång ej fläckas må vid gruset. En genklang utaf himlens fröjd den är Och måste derför ljuda ifrån ljuset. Så sjung, sjung lilla sångarinna då! Låt dina toners perl-kaskader strömma! Dess ljufva språk vi skola nog förstå Och i ett tacksamt bröst dess mening gömma, Ja sjung för oss om h Tropikens aftoneller Om Österlandets prakt Bosphorens stränder e vad du kärast vet, morgonstunder, och yppighet, ler Greklands lunder. En gång vi ock ett Österland få se Och anden sig på sångens vingar höja Med tack och pris till Och ibland englar för den Oändlige hans thron knäböja.