Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 2

och det är förhatligt, derför att det öfverlemnar åt lottdragningen, åt den blinda slumpen, att bestämma hvilka som skola bilda den afdelning beväringssoldater, som skola förenas med armen, detta sedan bland de 20,000 approberade beväringsynglingarna 5,000 först fått friköpa sig. Då dertill kommer, att den som dragit en dålig lott kan få byta med någon, som dragit en bättre, naturligtvis mot en mellangift i penningar, är det temligen klart, att det blefve landets fattigare ynglingar, som komme att drabbas af konskriptionen, medan de förmögnare skulle kunna undandraga sig den och de dermed förknippade mödorna och farorna. Häruti ligger en orättvisa af bjertaste slag, som icke kan uppgå att väcka starkt missnöje och förbittring, derest förslaget går igenom. Ty i våra dagar är inom de lägre samhällsklasserna begreppet om de menskliga rättigheterna så utbildadt och lefvande och krafvet på jemlikhet inför lag så starkt, att stadganden, som ginge ut på att låta hela.konskriptionsbördan falla på dessa klasser, förbehållande åt de i ekonomiskt hänseende lyckligare lottade ynglingarna i beväringsåldern rättigheten att köpa sig fria från pligten att våga lif och blod för fäderneslandet, ovilkorligen skulle förekomma äfven de tålmodigaste bland dem, som kunde bli medeleller omedelbart lidande derpå, såsom kränkningar af denna den borgerliga . frihetens princip, hvarpå vårt statsskick anses vara grundadt. Någon torde invända, att äfven under närvarande förhållanden det står i den förmögnare ynglingens makt att genom erläggandet af en viss penningesumma befria sig från skyldigheten att inträda i beväringens leder, men derpå svaras, att det är stor skillnad emellan denna beväring och den konskriptionsarm, hvars bildande det kongl. förslaget åsyftar. Den kommer, såsom redan anförts, att träda i den närmaste förbindelse med den stående arm6en, den skall förstärka den, närhelst krig utbryter, vare sig anfallskrig eller försvarskrig, då vår beväring deremot ej får föras utom landets gränser. Dess soldater skola således i krigstid intaga ungefär samma ställning som de indelta och värfvade regimentenas, hvad krigets faror och strapatser beträffar, men i fredstid bli de vida sämre lottade hvad deras bergning angår, då de, såsom vi nämnt en gång förr, sannolikt skola hindras att taga fast tjenst i anseende till den för de militära öfningarna bestämda tiden, och de sålunda torde komma att söka uppehålla sig genom tillfällig arbetsförtjenst under den fyra-åriga konskriptionstiden. Detta är desto beklagligare som de konskriberade, såsom vi redan framhållit, komma att företrädesvis, om ej uteslutande, utgöras af fattiga ynglingar, på hvilkas hela framtid denna prekära ställning måhända skall utöfva ett i mer än ett hänseende ofördelaktigt inflytande. Om denna mot våra frihetsider och rättsbegrepp så stridande och i så många länder, på grund af erfarenheten, så illa anskrifna konskription hade varit det enda medlet att utvidga och stärka vårt nationalförsvar, så bade man kunnat fatta, att regeringen föreslagit den, och att vederbörligt utskott tillstyrkt den. Men det finnes ju ett annat medel vida mera förnuftsoch tidsenligt, ett medel vida mera klokt och menskligt på samma gång, då det lemnar oss långt säkrare garantier för vår nationella sjelfständighets betryggande än konskriptionen, och då deticke är såsom denna egnadt att sprida sorg inom den husliga kretsen. Skarpskytteiden har under de sistförflutna åren omfattats öfverallt i landet med löftesrik entusiasm; den har gjort sig gällande äfven der den i början bekämpades och belogs af kortsynta dårar, som ej insågo dess betydelse för fädernesiandet, utan blott satte värde på att alltjemt få lefva den bekymmerslösa maklighetens och sybariiska veklighetens lif, ostörda af anspelningar på stundande faror och vädjanden till fosterlandskärleken. Öfverallt ha ynglingaskaror vaknat till medvetande af pligten att genom lämpliga vapenöfningar förvärfva erforderlig skicklighet för att kunna deltaga i en kamp för fosterlandets frihet och oberoende, derest en mäktig grannes aldrig mättade eröfringsbegär en dag. skulle hota dessa på allvar, eller söka utföra degamla planerna mot den skandinaviska halföns sjelfständighet. Hvad hade varit naturligare, än att regeringen, som redan godkännt skarpskytterörelsen och åtagit sig högsta ledningen deraf, hade sökt befrämja den så att hon i densamma kunnat finna hvad hon sökt, nemligen ett tillfyllestgörande medel till utvidgande af vårt nationalförsvar! Hur långt riktigare hade ej detta varit än försöket att inympa den för svenskarnes uppfattning så motbjudande konskriptionen på detsamma. Genom attlemna skarpskyttesaken ett kraftigt materielt understöd, genom att med all kraft ärligt och ståndaktigt söka bidraga till dess utveckling efter schweiziskt mönster, genom skarpskyttekårernas och beväringens slutliga sammansmältning, i enlighet med folkbeväpningens ursprungliga ide, skulle staten kunna åvägabringa ett nationalförsvar, i stånd att motsvara den uppgitt detta namn innebär; äfven om landet anAAAA AHAHAHAÄAÄ