Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 1

han till dörren, och likaså mekaniskt lade han sin hand på låset, då han plötsligt kände det gifva efter för en fremmande kraft, och i nästa ögonblick inträdde den vilde Anders ljudlöst i rummet. Mörkret hindrade honom att genast känna igen den förtappade varelsen, men då Anelsade höfligt, märkte han till sitt med hvem han hade att göra. — Hvad för er till mig vid denna sena timma, min käre vän? tilltalade han den nykomne vänligt för att dölja sin förlägenhet, — jag önskar att ni hade kommit tidigare, ty min tid är så knapp att jag ej länge kan samtala med er, huru gerna jag än ville göra det. — Detta är samma ord, som återgifvits af tidningen, der hela förloppet stod skildradt, föll Wandel härvid med djupt allvar, hvilket bevisade huru mäktigt han greps af det, som han ämnade meddela mig, — ja, samma ord, ty i min ensamhet vid öfre Missouri, dit jag hade medtagit tidningarne, har jag läst dem så ofta att jag slutligen lärde mig dem utantill. — Herr kaplanen tänker resa bort, sade han med oförskämd, hycklad höflighet, ty så väl han som Bernhard trodde att de befunno sig ensamma och utan vittnen, medan en af husfolket, af lätt förklarlig nyfikenhet, hade smugit sig ut i den mörka förstugan och lyssnade till hela samtalet. — Herr kaplan tänker resa bort och jag ville taga mig den friheten att säga herr kaplan farväl. Det kunde ju hända att herrn inte så snart åter besöker denna trakt. — Det är mycket vänligt af er; svarade Bernhard; — men ni borde hafva valt ett lämpligare tillfälle dertill. Likväl är ni i